Det helium som lämnar jorden kommer aldrig tillbaka. Därför kommer helium på sikt att bli en alltmer sällsynt bristvara, vilket är en tragedi då gasen är viktig inom en rad olika tillämpningsområden. Helium är en biprodukt vid utvinning av bl.a naturgas och är idag mycket viktigt både inom forskning och industri och kan vara en nyckel till framtida mer miljövänligt resande.

Trots detta fortsätter man att använda heliumgas till rena nöjen, som till blåsa upp ballonger åt barn eller för att prata med ljus och rolig röst på fester. Och detta huvudlösa slöseri kan komma att få långtgående konsekvenser för framtida generationer. Framtida generationer kan komma att förlora möjligheten till vissa vård- och undersökningsformer. Magnetröntgen är ett exempel på medicinskt instrument som kräver stora mängder helium.

En bov i dramat till detta slöseri med helium är USA, världens största heliumproducent, som under 90-talet beslöt sig för att sälja ut det enorma lager av helium man byggt upp sedan 1920-talet. Ett beslut som kritiserats i mycket skarpa ordalag från forskarhåll. Nu bävar världens forskare för år 2015, det år de amerikanska lagren beräknas sina och bristen på helium blir akut.

DN

Myt 1: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.

Regeringens bemötande: Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen beräknas öka till 16,5 procent 2050.

I grunden bygger myten på att personer med utländsk bakgrund aldrig blir svenskar och att det skulle vara ett problem om människor har en bakgrund i ett annat land. Det är också värt att notera att den enskilt största gruppen invandrare 2010 var hemvändande svenskar, som stod för en femtedel av invandringen.

Fakta: Eftersom Sverige av tradition är en nationalstat har många svenskar svårt med begreppen. Att vara svensk kan innebära både att man tillhör folkgruppen svenskar och att man har medborgarskap i landet Sverige. I länder som inte är nationalstater sammanfaller inte nationalitetsbegreppet med de juridiska statsgränserna, därför är exempelvis många irakiska medborgare syrianer/assyrier och många israeliska medborgare är samtidigt även araber. Stat och nationalitet är i dessa länder sedan länge två helt olika saker. Om en svensk flyttar till Irak kommer denne aldrig att betraktas som arab eller syrian, hur mycket han eller hon än försöker, irakisk medborgare kan han eller hon däremot bli.

Denna okunskap är något regeringen använder sig av när man nu medvetet försöker vilseleda allmänheten. Omkring år 2050 kommer folkgruppen svenskar förmodligen att utgöra en minoritet i staten Sverige. En överväldigande majoritet av invånarna kommer däremot då som nu att vara medborgare i staten Sverige, vilket inte är samma sak. Värt att notera är också att gruppen ”hemvändande svenskar” naturligtvis inte behöver ansöka om uppehållstillstånd i Sverige och räknas därmed inte som ”invandrare” på samma sätt, vilket regeringen vill ge ett falskt intryck av.

Myt 2: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.

Regeringens bemötande: En stor del av de flyktingar som kommit till Sverige de senaste åren har kommit från länder som Irak, Afghanistan och Somalia, länder som är hårt drabbade av krig och konflikter. År 2010 beviljades 9 978 asylsökande personer permanent uppehållstillstånd. Av dem hade 91 procent antingen skyddsskäl eller flyktingskäl.

Som skyddsbehövande räknas bland annat människor som löper risk att straffas med döden, utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling och människor som löper allvarlig risk att skadas på grund av väpnad konflikt. Utöver dem som ansöker om asyl här i landet tar Sverige dessutom, i samarbete med FN-organet UNHCR, emot ett par tusen kvotflyktingar varje år. Den som hävdar att kategorin skyddsbehövande inte ska kunna ges en fristad i Sverige menar således att vi ska kasta ut människor som riskerar tortyr eller dödsstraff.

Fakta: År 2010 beviljades enligt Migrationsverket 91 458 uppehållstillstånd, regeringen väljer att enbart nämna siffran 9 978. De flesta av dem som invandrar är anhöriginvandrare, vilket regeringen aldrig tar upp överhuvudtaget. De är alltså individer regeringen anser kan få komma till Sverige då de har släktingar som bor här, med eller utan giltiga asylskäl. Färre än 10% av alla beviljade uppehållstillstånd är på grund av så kallade ”skyddsskäl” eller ”flyktingskäl”. Av dem som beviljas asyl pga något av dessa två skäl är det en ännu mindre andel som har egentliga flyktingskäl enligt internationella konventioner. I många fall medges asyl utan saklig grund, vilket bland annat hemsidan MigiLeaks avslöjat efter omfattande genomgång av domar från migrationsdomstolarna.

Myt 3: Sverige är på väg att bli ett muslimskt land.

Regeringens bemötande: Uppskattningsvis lever några hundratusen personer i Sverige som har sin bakgrund i huvudsakligen muslimska länder. Den siffran säger emellertid inte något om huruvida personen är religiös eller inte. Av integritetsskäl för vi inga register över religiös tillhörighet, kultur eller etnicitet i Sverige. Det kan dock konstateras att de muslimska trossamfunden sammanlagt har runt 110 000 medlemmar, vilket endast utgör drygt en procent av Sveriges befolkning.

Fakta: Sverige är ett land med en snabbt ökande andel muslimer. Det har fått konsekvenser bland annat genom inskränkningar av yttrandefrihetsgrundlagen. 2006 stängdes en svensk tidning under utgivaransvar ned på order av regeringen pga rädsla för muslimska reaktioner då denna publicerat karikatyrer av profeten Muhammed. Händelsen ledde till att en svensk minister tvingades avgå.

Det största bekymret idag är att samhället särbehandlar muslimer. Som muslim har man exempelvis i skolan rätt att få mat som tillretts enligt muslimsk sed, halal, med hänvisning till sin religion. Som ateist, kristen eller utövare av annan religion har man däremot inte rätt att slippa halal om skolan exempelvis bestämt sig för att köpa in halalslaktad kyckling från Danmark. Islam och muslimska trosutövare har redan idag företräde, trots att de är en minoritet. Det bådar inte gott för framtiden.

Myt 4: Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan.

Regeringens bemötande: Skolor får ha avslutningar i kyrkan vilket också sker på många håll. I den nya läroplanen för grundskolan som gäller från 2011 är det till och med krav att eleverna ska lära sig såväl nationalsången som ett antal vanliga psalmer. Att undervisningen ska vara icke-konfessionell, det vill säga fri från religiösa inslag, har gällt länge och har ingen koppling till invandringen. Friskolor får ha konfessionell inriktning, där deltagande i konfessionella inslag ska vara frivilligt.

Fakta: Den här myten har förmodligen regeringen själv hittat på och ger möjligen en fingervisning om vad som komma skall. Ingen har påstått ett generellt ”barnen får inte”, däremot kan konstateras att många skolor redan idag har förbjudit skolavslutningar i kyrkor eller andra former av ceremonier som kan misstänkas upplevas stötande för framförallt muslimer. I många offentliga sammanhang är dessutom nationalsången såväl som svenska flaggan hotad då de båda uppfattas som symbol för rasism.

Myt 5: Skolorna får inte längre servera fläskkött.

Regeringens bemötande: Det finns inga politiska beslut eller riktlinjer om vilken sorts kött som ska serveras i skolor och förskolor. Några förskolor har beslutat att inte servera fläskkött, men de tillhör undantagen. Anledningen till det är att många av barnen som går där inte äter det.

Fakta: Det här är återigen en myt som förmodligen regeringen själv formulerat. Annars förekommer det som regeringen mycket riktigt påpekar; att många skolor inte serverar fläskkött av hänsyn till de muslimska eleverna. Tydligen är det en anpassning regeringen anser att man som svensk ska finna sig i.

Myt 6: Judarna kontrollerar medier och politik i Sverige, USA och flera andra länder.

Regeringens bemötande: Påståenden om judiska konspirationer har cirkulerat i Sverige och i Europa i århundraden och bygger på synen av judarna som ett kollektiv. I Sverige, USA och många andra länder ägs radio- och tevekanaler av en rad olika företag. Denna spridning garanterar att varken någon grupp eller särintresse kan kontrollera debatten.

Fakta: Här blandar regeringen äpplen och päron. Det finns tragiskt nog en växande antisemitism i Sverige, inte minst pga stor muslimsk invandring. Det förändrar däremot inte det faktum att vi har två stora judiska mediafamiljer i Sverige. Familjen Bonnier och familjen Hjörne dominerar tillsammans dagspressen i Sveriges tio största städer, äger Sveriges största TV-kanal och en av Sveriges två stora kvällstidningar. Inom den nationalistiska rörelsen frågar sig många om det är sunt att ett litet fåtal har en sådan stor dominans inom mediavärlden, alldeles oavsett ägarnas etniska bakgrund.

Myt 7: Sverige anpassar sig till kvinnofientliga traditioner.

Regeringens bemötande: Det stämmer inte. Regeringen för en mycket aktiv politik mot de tendenser som finns i Sverige till hedersrelaterat våld och förtryck, barnäktenskap, tvångsäktenskap och andra företeelser som strider mot individens rättigheter.

Fakta: Att regeringen försöker få stopp på hedersrelaterat våld och förtryck är inte samma sak som att det inte förekommer. Sverige anpassas – de facto – till kvinnofientliga traditioner och övergreppen och våldet mot kvinnor eskalerar för varje år i Sverige. Detta alldeles oavsett regeringens goda intentioner.

Myt 8: Invandringen har lett till en våg av kriminalitet.

Regeringens bemötande: Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Fakta: På flera håll i Sverige har brott som personrån, bilbränder, överfallsvåldtäkter, hot och andra former av våldsbrottslighet exploderat. Stockholms länspolismästare Carin Götblad har i debattartiklar och andra former av utspel upprepade gånger varnat för situationen i Södertälje där olika kriminella nätverk slåss om makten. I flera fall kan kriminaliteten direkt härledas till vissa invandrade folkgrupper. Namnet ”Syrianska Brödraskapet” på en känd maffiaorganisation i Södertälje säger ganska mycket om vilka som ingår i organisationen.

Myt 9: Invandringen kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år.

Regeringens bemötande: De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.

Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.

Fakta: Invandringen har för det första tiotals miljarder i direkt budgeterade kostnader i den budget regeringen själv lagt. För det andra tillkommer indirekta kostnader i form av socialbidrag, kostnader för kriminalitet och andra liknande utgifter. Ovanpå detta kommer det faktum att en betydligt mindre andel invandrare är sysselsatta jämfört med den svenska befolkningen och dessa bidrar därför i mindre utsträckning till de offentliga finanserna som sörjer för skola, vård, omsorg mm.

Myt 10: Invandringen leder till lönedumpning.

Regeringens bemötande: Få svenska studier har gjorts som har kunnat visa på invandringens effekt på lönerna bland den infödda befolkningen. En svensk studie visar på mycket små positiva effekter av invandring på inföddas inkomster. Andra svenska forskare har visat att 90-talets invandring till Sverige inte hade någon effekt på lönespridningen.

Fakta: En ökning av tillgången på okvalificerad arbetskraft i kombination med regeringens mycket generösa bidrag till arbetsgivare som anställer invandrare får flera effekter. Dels uppstår obalans på arbetsmarknaden då vissa arbetsgivare blir orättvist premierade på andras bekostnad. Den fria marknaden sätts ur spel och de företag överlever som är bäst på att utnyttja regeringens bidrag. Samtidigt uteblir löneökningar, allt fler arbetstagare arbetar utan kollektivavtal och många känner sig tvingade att arbeta svart utan vare sig försäkringar eller pensionsinbetalningar. Detta då konkurrensen om arbetstillfällena hårdnar.

Myt 11: Invandrarna tar jobben från svenskar.

Regeringens bemötande: Invandring bidrar ofta positivt till arbetsmarknaden genom att kompensera för underskott av inhemsk arbetskraft inom vissa yrken och genom att bidra till att skapa fler jobb. I dag kan vi exempelvis se att ungefär en av fyra läkare och tandläkare i Sverige är födda i ett annat land.

På lång sikt är det främst utbudet av arbetskraft som bestämmer sysselsättningen. Dessutom visar forskning att invandring bidrar till ökad utrikeshandel och därmed ökad tillväxt genom att personer med utländsk bakgrund besitter goda kunskaper om bland annat affärskultur, politik och språk i sina tidigare hemländer.

Fakta: Det finns inget underskott på inhemsk arbetskraft. Färre än två tredjedelar av alla vuxna i arbetsför ålder i Sverige förvärvsarbetar. Den öppna arbetslösheten uppgår till 7%, närmare 350 000 människor i Sverige söker alltså aktivt efter ett arbete att gå till. Att regeringen i det läget talar om vikten av arbetskraftsinvandring från länder som Irak, Somalia och Afghanistan är antingen ett uttryck för sinnesförvirring eller väldigt dålig humor.

Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist.

Regeringens bemötande: Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner.

Fakta: Regeringen påstår i sitt svar att den påstådda myten är sann då man menar att det handlar om ”berättigade motreaktioner” och att det kan ”hetta till rejält”. Det kan rimligen inte tolkas på annat sätt än att regeringen inte anser påståendet vara en myt.

Myt 13: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof.

Regeringens bemötande: När Eurostat nyligen mätte hur invånarna i ett antal europeiska storstäder ser på invandrarna var det 88 procent av stockholmarna som instämde eller instämde starkt i påståendet att invandrare är bra för staden. 72 procent av Malmöborna instämde eller instämde starkt i samma påstående. I 2010 års SOM-undersökning från Göteborgs universitet anger en lägre andel av befolkningen än någonsin, 42 procent, att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige.

Fakta: I den SOM-rapport från 2010 regeringen hänvisar till fick respondenterna förhålla sig till den politiska frågeställningen ”Ta emot färre flyktingar?” 45% av respondenterna ansåg att det var ett bra politiskt förslag, vilket ska ställas mot 26% som ansåg att det var ett dåligt politiskt förslag. Övriga har svarat att det är ett ”varken bra eller dåligt förslag”. Regeringen redogör inte för vad SOM-undersökningen faktiskt konstaterar; att nära på dubbelt så många respondenter anssåg att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar än det är som anser att det är ett dåligt förslag.

DN DN DN

Samma tidnings näst mest lästa nyhet i skrivande stund handlar, ironiskt kan tyckas, om ”extremhögern”. En ganska lång intetsägande artikel som är resultatet av ett samarbete mellan Dagens Nyheter och Expo. Expo har gjort sig ett namn genom att vara en statligt finansierad stiftelse som öppet kartlägger och åsiktsregistrerar nationalister, vilket i sig är ett brott mot svensk lag.

Bakgrunden till det utåt sett omaka samarbetet mellan en oberoende liberal tidning och stiftelsen Expo är rädslan inför en demonstration mot svenskfientlighet som hålls i Stockholm 10 december. Demonstrationen tar över efter tidigare års Salemmanifestation som hållits till minnet av mordet på 17-årige Daniel Wretström. Wretström knivhöggs till döds av ett invandrargäng år 2000 och hade vid tiden för mordet kopplingar till den nationalistiska rörelsen i Sverige. I de våldsamma motdemonstrationer som skakat kommunen nästan varje år sedan dess har ibland även några av dem som dömdes för mordet deltagit.

Bråket kring Slussen fortsätter kan man konstatera, som det bråkats om i Stockholm ända sedan 1930-talet innan nuvarande Slussen ännu var färdigbyggt.

Klotter är en metod som används i kampen mot Sverigedemokraterna

Under lördagen demonstrerar Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) i Malmö, ett av partiets starkaste fästen i landet. 10,42% av rösterna fick partiet i kommunalvalet i Malmö förra hösten, i hela Skåneregionen är SD tredje största parti.

Bakgrunden till demonstrationen är det tilltagande våldet i staden, då främst i de mer invandrartäta stadsdelarna. Nyligen fick journalister från Dagens Nyheter själva känna på den hotfulla stämningen i stadsdelen Seved när man var där för att göra ett reportage (Här har gängen tagit över).

Men antivåldsdemonstrationen stöter på patrull. Någon sådan demonstration vill inte organsiationen ”Skåne mot rasism” se i sin stad, åtminstone inte arrangerad av SDU. Istället för att anordna en egen fredlig demonstration mot våldet tänker man själva ta till våld för att stoppa SDU. Det återstår att se vilken, om någon, av de två demonstrerande sidorna Malmöborna väljer att sluta upp bakom. Demonstrationen emot eller för våldet.

Kanske borde man tvångsförflytta journalister till dessa mångkulturella områden de vurmar så för? Åtminstone chefredaktörerna. Jan Helin på Aftonbladet skulle då tvingas sälja sin villa i Alviks Strand och istället bo med sin familj i ett radhus i Fittja. Gunilla Herlitz på Dagens Nyheter skulle säkert gärna byta villan på Lidingö mot en lite större hyreslägenhet i Rinkeby. Hon brukar ju själv ofta och gärna vurma för det mångkulturella och det berikande med alla dessa olika etniciteter och kulturer Sverige tagit emot.

Pengarna som blir över från husförsäljningarna skulle man kunna donera till svenska flyktingar. Svenskar som tvingats fly från sina bostadsområden pga våld, rasism och otrygghet är den enskilt största flyktinggruppen i Sverige idag. Det kostar pengar att flytta bort från våldet och otryggheten, på något sätt borde samhället ta sitt ansvar för alla dem som drabbats av mångkulturens alla negativa sidor.

DN

- Det var inte bättre förr. Inte på stenåldern. Inte på medeltiden. Inte på 1800-talet. Inte ens på 1950-talet, hävdar han i sin ledare, utan att frambringa några egentliga belägg för sina påståenden.

Bakgrunden till dylika artiklar kan hämtas i tidningens hat mot det riksdagsparti som numera står tämligen ensamt för åsikten om att ta krafttag mot brottsligheten. Detta efter att Moderaterna efter valet 2002 övergav brottsbekämpning som en av sina profilfrågor och sedan 2010 även har en representant för Södertäljemaffian i riksdagen. Därför har Dagens Nyheter tillsammans med andra tidningar fört en kampanj mot detta partis profilfrågor som främst berör migration och kriminalitet.

- en falsk artikel, hävdar nationalistiska Fria Tider, det påståendet är en fullständig lögn, fortsätter man. Redan i rubriken menar tidningen att Dagens Nyheter ljuger.

Fria Tider säger sig ha granskat påståendet om att samhället blir allt fridsammare och tar utgångspunkt i antal fall av dödligt våld i Sverige mellan 1990 och 2010. En nästan tredubblad ökning från 121 till 329 fall per år. Antalet fall var än lägre på 1950-talet då det ska ha pendlat mellan 50 och 100 fall per år.

Att representanter för Brottsförebyggande rådet (Brå) ibland hävdar att antalet fall av dödligt våld inte alls ökar menar redaktionen har att göra med att Brå sedan 2002 gallrar bland de redovisade fallen. De fall som gallras bort är sådana fall som i efterhand ej kan påvisas bero på brott och som skulle kunna avfärdas som olyckor eller självmord. Problemet består i att man inte gjort så tidigare och att siffror från 1950-talet därmed inte kan jämföras med dem från 2000-talet. Därför har Fria Tider enbart valt att titta på anmälda fall för varje år, dödsfall som vid utredningens början antagits bero på brott.

Relaterat kriminalitet och våld:
DN DN DN DN

Vad kostar invandringen Sverige?
I Sveriges statsbudget avsätts under 2010 cirka 10 miljarder för migration och integration. Till detta ska läggas kostnader som kommunerna har för invånare i kommunen som invandrat till Sverige – dessa kostnader ersätts till 92 procent av staten.

Sveriges ledande expert på området, professor Jan Ekberg (Arbetsmarknadspolitiskt centrum vid Växjö universitet) menar att de totala kostnaderna för Sverige är totalt 30-40 miljarder kr/år. Den största delen i detta är kostnader för arbetslösheten – en siffra som sjunker när arbetslösheten minskar. SD:s siffror vad gäller kostnaden för invandring är ofta mångdubbelt större än de siffror som andra aktörer, partier och institut använder. De talar ibland om kostnader på upp till 250 miljarder kronor/år.

Kommentar: Socialdemokraterna uppskattar att invandringen till Sverige kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år. Men enbart i interna partidokument, det är aldrig något man erkänner i debatter.

Hur mycket pengar skulle årligen sparas om invandringen stoppas helt?
Sverigedemokraterna vill minska invandringen med 90 procent. En stor del av SD:s politik bygger på att stora ekonomiska vinster då skulle göras och att dessa besparingar skulle satsas på annat. Men SD:s beräkningar på vinster för minskad invandring är ofta mycket uppblåsta. Om invandringen stoppades helt under ett år skulle statens budget stärkas med cirka 19 miljarder (av totalt 800 miljarder) enligt Svenskt Näringsliv. Denna beräkning baseras på besparingar på statens utgifter för migration och integration (10 miljarder) samt kostnader för kommunernas introduktionsersättning, socialbidrag, SFI-undervisning, barnomsorg, rättsväsendet, tolkar och sjukvård.

Kommentar: Socialdemokraterna erkänner även internt att Sverigedemokraterna har rätt när partiet menar att Sverige skulle spara stora summor pengar på minskad invandring. 19 miljarder kronor skulle Sverige spara första året om invandringen stoppades under ett enda år, enligt Socialdemokraterna. Hur mycket besparingen skulle bli påföljande år går Socialdemokraterna aldrig in på i sitt dokument.

DN

Jag är inte emot idealen som sådana. Givetvis inte. Sverige är än så länge ett relativt fritt land och min uppfattning är att de flesta svenskar kanske inte riktigt förstår vad det är de har och vad de kan komma att förlora. För 100 år sedan var Finland en rysk provins, för 70 år sedan rullade tyska stridsfordon genom Oslos gator. Sverige har däremot varit befriat från sådana konflikter på svensk mark i flera hundra år, vi har i närtid inte haft något inbördeskrig eller någon självständighetskamp likt våra grannländer. Det kan ha bidragit till svenskarnas nonchalans och naiva inställning i frågor som berör demokrati och mänskliga friheter.

Jag har förståelse för USA’s agerande både i Afghanistan och Irak, till viss del ger jag till och med USA mitt stöd. Problemet uppstår när man för krig med en dold agenda. När man motiverar sitt dödande med att man vill ge det eller det folket sin ”frihet” syftandes på att man hoppas att de anammar västerländska ideal. Och det är på denna brinnande punkt man kan se hur den amerikanska ”högerpolitiken” avspeglas i den svenska ”kulturvänstern”. De kämpar i grund och botten mot samma mål med samma medel men med olika måttstockar.

I många västerländska kulturpersonligheters och politikers utopiska dröm går vi mot en värld som till sin natur i grund är demokratisk, jämställd, ateistisk, hudfärgsblind, upplyst, bildad, tolerant, humanistisk, ekologistisk, vetenskapsorienterad, generös, kärleksfull och fredlig. En värld där vi i Voltaires anda är beredda att gå i döden för våra meningsmotståndares rätt att få uttrycka sina åsikter.

Det är naturligtvis en mycket vacker dröm, även om den tycks sakna verklighetsförankring. I denna drömvärld kommer hotet, åtminstone i Sverige, från en tänkt högersida. Hotet utgörs av unga, vita, snaggade, intoleranta män som hesa skriker ut sitt hat mot dem som ser annorlunda ut, uppbackade av äldre, vita herrar i kostym, med direktörsjobb och tjocka plånböcker vilka i bakgrunden nickar instämmande.

När sverigedemokraten Issa Issa i Göteborg misshandlades av muslimer för sin religion och för sina politiska åsikter så var det i ovan nämnda människors ögon inte bra. Det hade varit bättre om han varit vit och svensk, det kan man förlåta och släta över. Men det var heller inte helt och hållet fel. Han var trots allt sverigedemokrat och det kom något ”gott” ur misshandeln, han lämnade partiet. Eller för att citera statsminister Fredrik Reinfeldts bevingade och slitna ord inför valet förra hösten angående det politiska våldet riktad mot sverigedemokrater;

- Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.

I kampen för alla de värden jag räknade upp här ovan är i princip alla medel tillåtna menar många. Det är tillåtet att kriga sida vid sida med NATO och al-Qaeda om motståndaren heter Gadaffi. När Gadaffi bekämpats inträder ett pax Libya och Libyen blir ett fritt, demokratiskt och jämställt samhälle. De flesta muslimer kommer förmodligen att omvändas till humanismen och de etniska motsättningarna kommer inte finnas mer. Tankegångarna är religiöst laddade och som hämtade ur en profetia i Bibeln som jag tänkte citera;

- Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.

Lika religiöst laddad är retoriken på andra sidan Atlanten i ”kampen mot terrorismen”, bland de militanta muslimerna i ”kampen mot de otrogna” som den är bland svenska politiker i ”kampen mot rasismen”. Det är i grund en kamp som förs med alla tänkbara medel för att skapa något som ur det egna perspektivet anses vara en bättre värld.

Johan Croneman skriver i dagens DN om 90 000 döda irakier under de åtta år kriget pågått. Lika många har under ett knappt halvår omkommit i det NATO-krig i Libyen som Sverige deltar i (50 000 bekräftade döda och 40 000 saknade). Skillnaden mellan krigen är att det förra är ett krig Croneman och DN-redaktionen fördömer, medan det senare är ett krig som hyllas.

Valets stora vinnare är istället konservativa Høyre som går kraftigt framåt på bekostnad av Fremskrittspartiet (ofta av förvirrade svenska journalister felaktigt utpekat som ”populistiskt” eller ”främlingsfientligt”). När drygt hälften av rösterna räknats ser FrP ut att ha tappat ungefär var tredje röst högerut.

Lokalval har aldrig varit Fremskrittspartiets starka sida, då det är ett parti som är starkast i rikspolitiken. Men resultatet är ändå en stor förlust för ett parti som fick ta en del av skulden för terrorattentaten i somras. Återstår att se om Fremskrittspartiet lyckas hämta sig till nästa Stortingsval 2013. I Stortingsvalet 2009 fick FrP 22,9% av rösterna och blev Norges näst största parti.

Vad det i grund handlar om är att ett flertal stater börjat få allt mer omfattande problem med att få sina statsbudgetar att gå ihop. Det är i sig inget nytt problem. Finanskriser och lågkonjunkturer i olika former har Europa och världen drabbats av med jämna mellanrum allt sedan människan blev bofast, började odla marken och därför fick ett överskott att bedriva handel med.

Det som är nytt är dock att världsekonomin blir allt mer komplex och att beroendena hela tiden ökar. För några decennier sedan hade en europeisk stat med problem i de offentliga finanserna i huvudsak två sätt att bemöta dem på. Nedskärningar eller höjda skatter. Antingen minskar man sina utgifter eller så höjer man intäkterna för att kunna betala sina räkningar.

Sedan införandet av Euro i Europa har det plötsligt dykt upp ett tredje sätt att hantera en ekonomisk kris på. Göra ingenting och vänta på en bail-out. Man låter helt enkelt något annat land betala när man inte längre kan betala själv.

Anledningen till att det fungerar är enkel. Eftersom flera av länderna i Europa har gemensam valuta sitter man inte längre ensam i båten när det stormar. Det kan på många sätt kännas tryggt och öka den ekonomiska stabiliteten, men i tider av ekonomisk och politisk oro kan det även utvecklas till ett dödsföraktande chicken-race.

Att ha möjligheten att förlita sig på bail-outs, stödköp av de egna statsobligationerna från andra länder och centralbanker, gör det mindre angeläget som politiker att fatta obekväma beslut om skattehöjningar eller nedskärningar i den offentliga budgeten. Varje medlemsland vet att de länder man delar valuta med drabbas även de om ett av länderna börjar få ekonomiska problem. Påverkas valutan pga dålig finanspolitik i ett land så får det effekter hela vägen ned till varje medborgares plånbok i samtliga länder.

Den här situationen har lett till en osund politik i Europa där de EU-länder som haft mest ansvarsfullt skötta finanser fått gå in med det ena nödlånet efter det andra till EMU-länder som inte brytt sig om att sköta sina.

Och frågan alla ställer sig är hur länge det kommer att fungera. Hur länge kan man ha ett ekonomiskt system i Europa där inget land behöver ta ansvar för sina egna finanser. När spricker bubblan?

DN DN