Kristna demonstrerar längs Sveavägen i Stockholm

När ett tiotal muslimska fundamentalister besökte Lars Vilk’s föreläsning i Uppsala häromveckan urartade det i misshandel och flera polisiära ingripanden. Nu har alltså bloggo fått veta att tjugotusen kristna ska demonstrera mitt i Stockholms stadskärna. Detta borde enligt devisen att all religiös fundamentalism är lika illa innebära våldsamma sammandrabbningar med polisen. En sådan händelse måste jag täcka tänkte jag och var alltså på plats personligen.

De kristna hade definitivt högre makter på sin sida vad gäller vädret denna dag

Vädergudarna – om uttrycket tillåts – är definitivt på de troendes sida när de marscherar genom Stockholms innerstad i demonstrationer som får vilken första maj demonstration som helst att blekna. Solen skiner och knappt ett enda moln syns på himlen. Psalmer sjungs och olika Jesus-ramsor ropas inför häpna åskådare och lördagsflanörer. Ett fåtal missnöjda bilister försöker överrösta demonstranterna med sina biltutor och en grupp iranska muslimer som demonstrerar vid Sergelrondellen mot dödsstraff i Iran höjer demonstrativt ljudnivån på sin musik när de kristna passerar. I övrigt verkar marscherna förflyta lugnt.

Kristna demonstranter tågar förbi muslimska demonstranter

Det här är alltså årets upplaga av Jesusmanifestationen som hålls för tredje året i rad i Stockholm. Inte mindre än åtta olika marscher anordnas på olika platser i Stockholm, marscher som sedan sammanstrålar i Kungsträdgården. Men någon kravallutrustad polis syns inte till, endast ett par motorcykelpoliser eskorterar den mångtusenhövdade demonstration av kristna som marscherar ifrån Sergels Torg till Kungsträdgården. De två äldre polismännen på motorcyklarna vid Sergels torg verkar ta det hela med ro.

Inte bara kristna stannade upp för att lyssna

Vid Sergels torg erbjuds jag ta en lapp ur en hink, på lappen läser jag ett Bibel-citat; ”Gud är de faderlösas fader och änkornas försvarare, en Gud som ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka.” Vid ett bord erbjuds gratis kaffe till alla som så önskar. Runt tvåtiden är det dags för en av stadens åtta Jesus-demonstrationer att tåga mot Kungsträdgården och den samlade skaran på torget marscherar iväg längs Klarabergsgatan, Vasagatan, Kungsgatan och Sveavägen. Andra tåg avgår ungefär vid samma tidpunkt ifrån Vasaparken, Medborgarplatsen, Stortorget, Mynttorget, Karlaplan, Humlegården och Rålambshovsparken.

Förvånade stockholmare ser på medan några tusen kristna böjer knä och ber på Sergels torg

I Kungsträdgården syns knappt någon polis till alls, trots att torget är helt fullt av demonstranter. Kalla kårar borde ha gått längs ryggen på polisledningen när man såg att Livets Ord-nära kyrkor och Pingströrelsen finns med som inflytelserika huvudarrangörer av hela tillställningen. Självaste Ulf Ekman – Livets Ord’s grundare – är en av huvudtalarna under en av samlingarna. Det här är kristna fundamentala grupper som ofta i media pekas ut som lika extrema som islamistiska grupperingar. Jag frågar en polisman om det har varit några oroligheter och om det har bränts några flaggor. Han verkar inte förstå frågan alls, nej, det finns ingen hotbild alls mot manifestationen menar han syftande på att flaggbränningarna i sådana fall skulle ha utförts av andra. De kristna ”fundamentalisterna” uppfattar han uppenbarligen inte alls som ett hot.

Tiotusentals kristna "fundamentalister" samlade i Kungsträdgården...

...men insatschef Björn Ritze kopplar av i skuggan med sina kollegor

Jag passar även på att intervjua Björn Ritze, insatschef på plats ifrån Stockholmspolisen:

- Jag undrar, hur har manifestationen gått, har ni haft några problem?
- Inga problem alls, utom, de har ju gått ifrån åtta olika platser.
- Inga ingripanden?
- Inga ingripanden, nej.
- Har du någon uppfattning om hur många människor som befinner sig nere i Kungsträdgården just nu?
- Drygt tjugotusen, i alla fall.
- Drygt tjugotusen, det är så pass?
- Skulle jag tippa på.

Och trots detta brändes inga flaggor, inga stenar kastades och polisen ingrep inte mot någon.

.

bloggo – vecka 20

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. För att läsa tidigare veckors artiklar, klicka på länken ”artiklar” i menyn.

Relaterat:

DN EX

Den mördade Beatrice Fredriksson

Invandrare och deras överrepresentation i brottsstatistiken. Det var inte riktigt vad jag hade planerat skulle bli denna veckas lördagsartikel. Efter veckans brutala hedersmord på en ung svensk tonårsflicka i Västerås, och den debatt som följt i dess spår, väljer jag att återigen ta upp detta infekterade ämne. Det är tragiskt att man när man protesterar mot hedersmorden blir bemött med kommentarer av typen ”men svenskar begår också brott”. Ingen har ifrågasatt det och det är inte vad debatten handlar om. Beatrice får inte tillbaka sitt liv bara för att det finns svenskar som också begår brott. Det håller inte som utgångspunkt när man debatterar det våldsvansinne Sverige idag upplever med ursprung i en främmande hederskultur. Hur många fler oskyldiga ska behöva dö för att Mona och Fredrik vägrar erkänna ett misslyckande?

Den tio år gamla artikel som Aftonbladet helst inte vill kännas vid idag

Debattklimatet i Sverige har förändrats radikalt på bara tio år. För tio år sedan hade Aftonbladet en stor uppslagen artikel där man skrev om invandrar-relaterad brottslighet. Algerier, Lybier, jordanier och irakier var alla kraftigt överrepresenterade i brotts-statistiken enligt Aftonbladet. Men det var då. Den som vill läsa mer om Aftonbladets artikel ifrån mars år 2000 rekommenderar jag följande lördags-artikel:

Anno Domini 2000

Nu håller ett utmanarparti på att rita om den politiska kartan och utgör ett uppenbart hot mot de etablerade politiska krafterna. Det nya politiska hotet gör att Aftonbladet och annan media inte längre vill kännas vid de här problemen. Istället försöker man övertyga läsarna om att det man påstod då inte längre är sant och att de som vill debattera dessa frågor idag är rasister. Efter Jimmie Åkessons artikel i höstas förnekade man länge att det fanns några belägg alls för invandrares överrepresentation i brotts-statistiken. Nu har man bytt taktik när allt fler fått vetskap om Brå’s rapporter och försöker istället att bortförklara den. Så jag tar det ifrån början.

Sverigedemokraterna framträder alltmer som ett politiskt hot under 2000-talet.

1996 kom den första rapporten ifrån Brottsförebyggande rådet som behandlade brottslighet bland invandrare, den följdes därefter upp 2005 av ytterligare en. Rapporten ifrån 1996 heter ”Invandrare och invandrares barns brottslighet”, den ifrån 2005 heter ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet”. Båda rapporterna går att beställa ifrån Brå, den senare kan dessutom laddas ned kostnadsfritt ifrån Brå’s hemsida. Rapporterna pekar entydigt på att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. De tyder dessutom på att invandrares överrepresentation ökar i takt med att antalet invandrare i Sverige blir fler.

Det kritikerna i debatten med de stora mediabolagen i spetsen pekat på är att rapporterna handlar om anmäld brottslighet, inte faktisk brottslighet. Med detta menas att det omöjligt går att avgöra om invandrare oftare begår brott, man kan endast konstatera att de oftare anmäls och att detta kan bero på rasism i samhället.

Strukturell rasism. Invandrare är mer påpassade, man uppmärksammar deras brott lättare och det ser värre ut om en mörkhårig, invandrad med brytning ger sig på och slår eller våldtar än om en blond blåögd kille gör det. Kan det verkligen vara hela förklaringen? Det är åtminstone den teori media slipar på och mjuklanserar som motmedel mot Sverigedemokraterna inför valet.

Babyfacemannen, invandrarkillen som våldtog kvinnor i Göteborg

Om man tar våldtäkt som exempel visar undersökningen ifrån 2005 att det är 5,5 gånger vanligare att en utlandsfödd misstänks för brottet än att än svensk med svenskfödda föräldrar gör detta. Om man ska tro den bild media vill sprida är alltså svenska våldtäktsoffer rasister, de föredrar helt enkelt att bli våldtagna av blonda Kalle framför svarthårige Achmed. Att anklaga svenska tjejer för så pass grov rasism att det skulle förklara den stora skillnaden är väldigt magstarkt, men det är trots allt vad vissa invandringsivrare försöker sig på. Visar det sig att en kvinna är mer benägen att anmäla en gärningsman som är icke-svensk, pga dennes etnicitet, så är det väl värt att uppmärksamma. Så låt oss gemensamt analysera sönder detta påhopp på de svenska kvinnorna.

Problemet med denna modell heter framförallt Kina, Japan och Korea. Sydkineser, japaner och koreaner är de mest laglydiga folkgrupperna i Sverige, de förekommer lika ofta i brottsstatistiken som etniska svenskar och invandrare ifrån andra västländer. Detta det faktum till trots att de ser väldigt annorlunda ut och borde, om den struktur-rasistiska förklaringsmodellen vore sann, vara ungefär lika överrepresenterade när det gäller brott.

Dubbelvåldtäktsmannen Dennis Häggström i Bjästa är vit och han är svensk. Vita svenskar våldtar också, men inte alls lika frekvent som afrikaner och män ifrån muslimska länder.

Istället är det afrikaner ifrån södra Afrika som är mest benägna att anmälas för brott, följda av nordafrikaner och västasiater (människor ifrån Mellanöstern). Dessa är mångdubbelt mer benägna att anmälas för brott som invandrare ifrån Kina, Japan och Korea. Därmed faller hela den struktur-rasistiska förklaringsmodellen, vissa invandrade grupper dyker helt uppenbart upp oftare i statistiken när man avhandlar brottslighet.

Och så kommer vi till den politiska korrekthetens sista halmstrå. Det socioekonomiska perspektivet. Invandrare är arbetare, fattiga, socialbidragstagare och begår helt enkelt brott som står i proportion till den samhällsklass de tillhör. Det är ett märkligt argument i sig, eftersom man samtidigt tvingas erkänna att invandrare som kommer till Sverige är kriminella bidragstagare. Redan i rapporten tog nämligen Brå med det socioekonomiska perpektivet och konstaterade då att det endast påverkade resultatet marginellt.

Så mycket mer benägna att begå brott är nämligen inte den svenska arbetarklassen än övriga svenskar som märkligt nog ofta just Vänstern vill ge sken av. Opinionsbildare på den politiska vänsterkanten försöker smutskasta svenska arbetare i ett försök att rättfärdiga sin invandringspolitik. Det är ett nytt fenomen på den politiska kartan att man ifrån vänsterhåll så öppet och flagrant angriper den svenska arbetarklassen.

Hela min artikel ovan är i sig inte ett argument emot invandring, såtillvida att man tycker att några tusen våldtagna kvinnor och en handfull hedersmord varje år är en rimlig prislapp på invandringen. Frågan är bara vem det är som ska betala nästa gång, din fru eller kanske din dotter? För ett är då säkert, det är inte den regerande eliten som drabbas. Det är inte Mona eller Fredrik som drabbas då de själva valt att bosätta sig i etniskt svenska bostadsområden.

.

bloggo – vecka 18

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. För att läsa tidigare veckors artiklar, klicka på länken ”artiklar” i menyn.

Relaterade artiklar:

AB AB AB DN DN DN EX EX EX TTELA

Sverigedemokraterna utklassar de övriga partierna

Dagens lördagsartikel skulle egentligen ha utgått pga Valborg och första maj, men jag gör ändå ett litet kort avslöjande som kom till min kännedom av en ren slump.

Ibland när man gör research snubblar man över dokument som aldrig var avsett för allmänhetens ögon. I början av 2010 gjorde Aftonbladet – United Minds en undersökning bland svenskarna om deras syn på invandring, vad som är svenskt och hur man upplever Sverige idag. Delar av undersökningen offentliggjordes där sverigedemokratiska väljare i olika tidningsartiklar bland annat pekades ut som mer missnöjda än andra. Det bloggo kan avslöja i dagens lördagsartikel är däremot revolutionerande. United Minds gjorde nämligen en blunder man försökt tysta ned, man frågade svenska folket följande:

”Bortsett från vilket parti du själv röstar på, vilket parti tycker du har den bästa politiken vad gäller flyktingar, invandring och integration?”

Döm av socialdemokratiska Aftonbladet – United Minds förvåning när de upptäckte att Sverigedemokraterna inte bara fick ett bra betyg av svenska folket, man hamnade dessutom i topp. Sverigedemokraterna kom före både Moderaterna och Socialdemokraterna som det parti svenskarna, näst efter det parti man redan röstar på, anses ha den bästa invandringspolitiken. Det var uppenbarligen inte avsikten med frågan – tvärtom – tanken var att ”avslöja” att svenskarna står enade i kampen mot Sverigedemokraterna.

16% av de svenskar som inte tänkt rösta på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet anser att Sverigedemokraterna har en bra politik vad gäller flyktingar, invandring och integration. Åtminstone en politik som är bättre på området än de andra sex riksdagspartier man inte tänkt lägga sin röst på. Resultatet är chockerande anmärkningsvärt, Socialdemokraterna kommer först på andra plats. En tredjedel av de tillfrågade – 33% – var osäkra eller ville (vågade) inte svara på frågan.

I undersöknings-serien som sammanställts av Novus Opinion framkom även att de som röstar på Sverigedemokraterna inte skiljer sig nämnvärt i fråga vad som ses som svenska värderingar ifrån de som röstar på andra partier. I flera frågor ligger SD-väljarna mellan alliansen och oppositionspartierna när det gäller att bedöma graden av svenskhet i begrepp som ”ren natur”, ”jämställdhet” och ”tolerans”.

.

bloggo – vecka 17

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. För att läsa tidigare veckors artiklar, klicka på länken ”artiklar” i menyn.

Relaterade aktuella nyhetsartiklar:

DN DN DN DN DN EX EX EX EX EX GP GP GP GP GP

1968. Olof Palme demonstrerar sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör, USA kallar hem sin Sverige-ambassadör i protest. Upplopp i ett flertal europeiska städer. Majrevolt i Paris. Kårhusockupation i Stockholm. Martin Luther King mördas på ett hotell i Memphis. Raskravaller i USA. Robert Kennedy blir skjuten. Tjeckoslovakien invaderas av Sovjetunionen.

Men 1968 var också det år då konversationen ovan ägde rum mellan Frank Borman och William Anders. Två för de flesta svenskar idag helt okända personer. Julen 1968 slog de tillsammans med Jim Lovell världsrekord i tittarsiffror med en alldeles speciell TV-show. En miljard människor såg eller hörde dessa tre astronauter citera några bibelverser som handlade om en ”god jord” ifrån en rymdkapsel i omloppsbana runt månen. I juli året därpå blev Neil Armstrong och Buzz Aldrin de första människorna att sätta sina fötter på månens yta.

Jorduppgång 1968 (klicka för större bild)

I omloppsbana runt månen tog William Anders fram kameran och tog ett fotografi på jorden. På bilden syns hur jorden går upp som en skimrande blå pärla över den grå livlösa månytan. Bilden slog ned som en filosofisk bomb. Det blå klotet mot den tomma svarta rymden startade en debatt kring hur viktigt det är att ta vara på vår jord. Med William Anders bild som inspiration anordnades ”Jordens dag” för första gången 1970 – en dag avsedd att uppmärksamma viktiga miljöfrågor. Idag anses bilden vara en av de hundra viktigaste i världshistorien och det mest betydelsefulla miljö-relaterade fotografi som någonsin tagits.

Till Sverige nådde den nya ”gröna vågen” i början av 1970-talet, något som rent politiskt gynnade Centerpartiet i egenskap av riksdagsparti med gröna frågor på agendan. Sverige fick med Thorbjörn Fälldin en centerpartist som statsminister. Hösten 1981 bildades Miljöpartiet, en av de drivande bakom det nya partiet var Per Gahrton, en avhoppad folkpartist som var missnöjd med kärnkraftsfrågan.

Och det är på något sätt ett ödets ironi hur ett av naturvetenskapens och teknikens största triumfer ifrån 1968 på ett så vackert sätt länkar ihop med den moderna svenska miljöpolitiska rörelse som stavas Miljöpartiet. Miljöpartiet är inte bara ett parti som vill avskaffa räntor och fängelsestraff samt införa medborgarlön, man är även fientligt inställda till naturvetenskapen som fenomen.

Miljöpartiet spexar i Almedalen 1982

Naturvetenskapen, de antika renässansideal som byggt det samhälle vi har idag bygger på definitioner, bevis och falsifierbarhet – möjligheten att ständigt pröva uppställda teorier. Denna vetenskapliga princip är en förutsättning för exempelvis modern läkarvetenskap – men den vill Miljöpartiet utmana. Såhär skriver man i sitt partiprogram:

”Det behövs en god dialog, samverkan och ett vetenskapligt samarbete, byggd på öppenhet och ömsesidig respekt, mellan skolmedicin och komplementärmedicin, även kallat alternativmedicin. Ett nationellt och offentligt register över utövare av komplementärmedicin ska finnas. Godkända komplementärmedicinska metoder måste bli en integrerad del av det allmänna sjukvårdssystemet.”

Ulf Ekman, Livets Ord

I klartext vill man alltså införa icke-vetenskapliga vårdformer – så kallad alternativmedicin – på landets sjukhus och vårdinrättningar. Den naturvetenskapligt grundade vård vi idag har bygger på att ingen vård ska erbjudas vars effekter inte prövats vetenskapligt, oavsett om det rör sig om ört-te, zonterapi eller en produkt framtagen av AstraZeneca. På senare år har naturvetenskapen fått se sig ständigt utmanad av allt starkare vetenskapsfientliga krafter. I det här fallet är det Miljöpartiet, i andra sammanhang har det varit religiösa grupper som vill lära ut kreationism på skolor.

Det är märkligt att ingen reagerat på Miljöpartiets förslag. Deras idéer är lika chockerande som om Kristdemokraterna hade föreslagit ”Healing med Livets Ord” som en del av svensk sjukvård. Sedan får man givetvis tro på en gud, gå på zonterapi eller låta en astrolog spå framgången i kärlekslivet om man så önskar. Men inget som inte vetenskapligt kan bevisas hör hemma innanför sjukhusets fyra väggar, alldeles oavsett vilka positiva erfarenheter några anser sig ha haft av behandlingen. Fungerar behandlingen tål den att prövas vetenskapligt, annars är det inte vetenskap, då är det tro.

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson för Miljöpartiet

Problemet med Miljöpartiets fientlighet gentemot naturvetenskapen består i att miljö är naturvetenskap. Det är essensen, kärnan, i allt miljötänkande. Därför är det så paradoxalt att just Miljöpartiet säger sig vara de gröna värdenas beskyddare, eftersom man på samma gång så frenetiskt vill bekämpa allt det som gör att vi idag är medvetna om miljöproblemen. Ett av de mest centrala begrepp man måste förstå och acceptera för att kunna lösa viktiga miljöfrågor är termodynamikens första huvudsats – energiprincipen. Eftersom hela miljödebatten idag handlar om just energi; energi för att driva bilar, energi för att värma bostäder, energi för elproduktion osv. Man måste inse att energi är inget som hokus-pokus kan trollas fram.

Det kanske inte är så konstigt att Miljöpartiet i höstens val förmodligen blir Sveriges tredje största parti. Häromåret ryktades om en ny miljöbil som skulle drivas på tryckluft, den debatterades flitigt runt om på Internet. Det folk inte verkade begripa var återigen energiprincipen, energin för framdrivningen måste fortfarande skapas någonstans. KTH-professorer försökte för hänförda journalister förklara att en sådan bil med rimlig räckvidd var en teoretisk omöjlighet, det hjälpte inte, flera tidningar skrev om den ändå. Förstår man inte, så förstår man inte. Allt färre timmar ägnas i skolan åt matematik, fysik, biologi och kemi, de språk som beskriver den värld vi alla lever i och delar. Naturvetenskapen har de senaste decennierna befunnit sig på ständig reträtt i Sverige till förmån för discipliner vars vetenskapliga status är högst diskutabel.

Visst ser det futuristiskt och häftigt ut, men Miljöpartiets spårtaxisatsningar saknar verklighetsförankring.

Och för Miljöpartiet spökar vetenskapen om och om igen när man granskar deras miljöpolitik. När man i de politiska partierna 2008 skulle diskutera beslut om spårväg eller tunnelbana till Nacka utmärkte sig Miljöpartiet med att absolut vilja satsa på spårtaxi. Samma sak hände förra året, 2009, i Uppsala där Miljöpartiet lyckades få med sig även socialdemokrater och vänsterpartister och dessutom drev igenom frågan i Kommunfullmäktige. I januari i år tvingades man ge upp och erkände att spårtaxi inte var något som skulle fungera för staden.

Spårtaxi är endast ett teoretiskt system som redan i teorin har stora begränsningar i fråga om kapacitet och driftsäkerhet. Därtill kommer att konceptet kräver betydligt mer energi per personkilometer än annan kollektivtrafik. Inte ens i teorin kommer det i närheten av den kapacitet en spårvagn eller tunnelbana kan erbjuda. Konceptet är långtifrån nytt, det har prövats, testats och utvärderats i olika dyra offentligfinansierade pilotprojekt i olika länder runt om i världen alltsedan 70-talet. Det hjälper inte Miljöpartiet, man förstår inte matematiken, man lyssnar inte på experterna. Därför har man drivit och driver frågan om spårtaxi i flera svenska kommuner, mot bättre vetande och forskares protester, och har dessutom krav på spårtaxi i sitt partiprogram.

Torr-is, koldioxid som hotar vårt klimat i fryst form

Och tänkandet smittar av sig på den skolplan Miljöpartiet har på sin agenda. Där får den teoretiska naturvetenskapliga modellen stå tillbaka, istället menar man att ”estetiskt och annat praktiskt arbete ska genomsyra skolan. Det inverkar positivt på arbetsklimatet i skolan om eleverna får olika möjligheter att uttrycka sig. Skolan måste på allvar avsätta tid för att främja elevernas harmoniska utveckling. Det handlar om att medvetet arbeta med känslor, stärkande övningar, respekt för andra och sig själv, konflikthantering och demokrati. Vi verkar för att det i läroplanen sätts upp mål även inom ovanstående områden”

Praktiskt och estetiskt arbete kan säkert vara bra för många, men grunden för det moderna västerländska samhället är den vetenskapliga teorin. För en miljöpartist kan det kanske verka tråkigt med livscykel-analyser, van-der-Waalsbindningar och termodynamik, icke desto mindre utgör dessa ett nödvändigt fundament för att förstå hur vår miljö fungerar. När man fattar beslut i viktiga miljöfrågor kan man inte fukta ett finger och se åt vilket håll opinionsvinden blåser, man måste ha betydligt mer på fötterna än så.

.

bloggo – vecka 16

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. För att läsa tidigare veckors artiklar, klicka på länken ”artiklar” i menyn.

Relaterade aktuella nyhetsartiklar:

AB AB DN DN DN DN DN DN DN EX EX EX EX SvD SvD

Bert och Ian

Häng med, häng med! Du hänger väl med? Här kommer vi, som hatar allt förmynderi.

Häng med, häng med! Vi kämpar och slåss! För vi har drag, här in under vår galosch.

klicka för att höra Ny Demokrati’s kamplåt.

Med trallvänlig västgötsk dansbandsmusik, plastbackar och ledorden ”sunt förnuft” dansade Ny Demokrati med Ian och Bert in i Riksdagen 1991. Det var etablissemanget man angrep, man ville banta det offentliga. En lång rad myndigheter och verk ville man avveckla, partistöden skulle sänkas, antalet riksdagsledamöter skulle minskas och man ville slopa parlamentarismen och införa separata val för Riksdag och Regering. Flykting, alkohol och europapolitik var andra viktiga frågor liksom det som gick under epitetet ”den inre säkerheten”.

”En av statens huvudfunktioner är att ge medborgarna fysisk trygghet och säkerhet.” skrev Ny Demokrati i sitt ursprungliga partiprogram ifrån våren 1991. Sedan fortsatte man ”Samhällets roll är att skydda familjen Svensson, inte skurkarna som hotar Svensson. Brott mot medmänniskornas integritet måste straffas hårdare än brott mot staten och våldsbrott måste straffas extra hårt. De farligaste brottslingarna måste kunna hållas borta från samhället, för gott. Chansa aldrig med grova våldsbrottslingar, det är att avsiktligt riskera medborgarnas liv.”

Bakgrunden till denna del av partiprogrammet var den stegrande brottsligheten under det 80-tal man nyligen lämnat bakom sig. Den var alarmerande och något behövde tvunget göras för att bryta trenden ansåg Ny Demokrati. I diagrammet nedan ser man utvecklingen för anmälda våldtäkter, vilket absolut borde klassas som den form av ”brott mot medmänniskornas integritet” som Ny Demokrati talar om i sitt partiprogram. Statistiken är hämtad ifrån Brottsförebyggande rådet.

Varje politiker med självaktning eller åtminstone en smula empati reagerar naturligtvis starkt när en brottskurva på några år sticker iväg som i figuren ovan. Men under 80-talet cementerades endast etablissemangets makt alltmer och man ignorerade de ökande övergreppen mot kvinnor. Därmed fanns utrymme för Ny Demokrati att gå till val på ett tryggare samhälle. Ian Wachtmeister ville ta krafttag när det gällde kriminaliteten, inte minst när det gällde kriminella med invandrarbakgrund.

”Och vi säger utvisning vid kriminell verksamhet! Om ni tänker er att detta skulle hända er själva, om ni kom till ett annat land, att de sa det till er, då skulle ju ni inte säga; Va? Får man inte slå ihjäl folk, vad säger ni? Vad är det här för land? Här vill jag inte vara!”, Ian valtalar, sommaren 1991.

Nåväl, Ny Demokrati blev ingen långvarig framgångssaga, partiet buades och häcklades ut ur Riksdagen av etablissemanget 1994. Sedan dess har de varit ett återkommande tema för hånfulla påhopp ifrån den politiskt korrekta median, utan att man på allvar analyserat Ny Demokrati’s partiprogram och vilka frågor man faktiskt drev. Bert Karlsson har upprepade gånger efter detta avkrävts ursäkter av journalister för att han engagerade sig i politiken, men han har konsekvent vägrat.

Så vad hände då, med övergreppen mot de svenska kvinnorna? Hur utvecklade sig statistiken efter att våldtäkts-motståndarna buats ut ur Riksdagen? Håll i dig hårt, för här kommer en chock.

Grafen visar ett rättssamhälle som håller på att kollapsa. Och här blir det egentligen fel att tala om misslyckande. Det rör sig om systematiska övergrepp mot en svagare grupp av befolkningen som mer eller mindre medvetet sanktionerats av regimen. Utan att göra några andra historiska jämförelser alls, blev åtalade under Nürnberg-rättegångarna efter Andra Världskriget dömda till döden för mindre förseelser än de som svenska politiker gjort sig skyldiga till. I Nürnberg räckte det många gånger med att underlåta att hindra övergrepp mot civilbefolkningen för att man skulle betraktas som medskyldig och förses med en snara runt halsen.

Hade antalet anmälda våldtäkter idag legat i paritet med antalet anmälda våldtäkter 1991, ja, då hade man kunnat tala om ett katastrofalt politiskt misslyckande. Att däremot låta våldtäktstalen skena såpass mycket att Amnesty börjar dra paralleler till krigshärjade länder i Afrika, det gränsar till brott mot Internationell rätt.

Var fjärde kvinna som våldtas i Sverige är bara mellan 15 och 17 år gammal, och bakom varje anmäld våldtäkt tror Polisen och Brottsförebyggande rådet att det kan dölja sig så mycket som mellan fyra och nio oanmälda våldtäkter. Graferna visar endast de våldtäkter som anmälts, den verkliga kurvan kan alltså vara ohyggligt mycket värre. Många våldtäktsoffer vågar aldrig berätta för någon vad de råkat ut för, skammen är för stor. Kvinnan på bussen, din väninna eller kanske t.o.m din dotter kan mycket väl ha råkat ut för något, utan att hon vågar berätta för någon om det.

Det vi bevittnar är ett krigsbrott – i fredstid – och det sätter sina spår på Sveriges kvinnliga befolkning. Varje år tar 700 kvinnor livet av sig i Sverige.

bloggo – vecka 15

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. För att läsa tidigare veckors artiklar, klicka på länken ”artiklar” i menyn.

De andra, eller The Others, är titeln på en kritikerrosad skräckfilm ifrån 2001. Men den här artikeln handlar inte om spöken i den paranormala bemärkelsen. Den handlar om De andra på den politiska arena som debatten kring Sverigedemokraterna, på gott och på ont, brutit upp en fåra och grogrund för. Det finns fler politiska rörelser, grupperingar och partier som vädrar morgonluft efter att Jimmie Åkesson i höstas slog in en kil i det politiska etablissemanget med sin brandfackla till debattartikel. Sedan dess har debattvågorna gått höga, debattklimatet har varit hätskt och Sverigedemokraterna har gång på gång överträffat sig själva i opinionsundersökningarna. I denna oroliga mylla finns det nu fler som står i kulisserna och ser sina chanser att kamma hem fler röster.

Nationaldemokraterna

Nationaldemokratiska "Nationell idag" firar att man snart får statligt presstöd.

Tankarna går i första hand till Nationaldemokraterna (ND), den grupp som bröt sig ur Sverigedemokraterna (SD) 2001. ND har de senaste åren satsat offensivt på att nå nya väljare, inte minst genom att partitidningen ”Nationell idag” snart meriterats för statligt presstöd. I valet 2006 fick ND 3′064 riksdagsröster, eller 0,06% av det totala antalet röstande. Detta kan jämföras med mångdubbelt större SD med  162′463 röster i samma val.

Schismen mellan SD och ND rörde och rör sig i huvudsak kring etnicitetens roll i politiken där ND betonar något man kallar etnopluralism. Såhär beskriver ND skillnaden mellan dem själva och SD: ”SD anser i skrivande stund att integration är positivt och att vem som helst kan bli svensk, medan ND:s inställning är att integration förstör folken och svensk är något man föds till. Du blir inte svensk bara för att du pratar svenska och dansar runt en midsommarstång.” På vanlig svenska går skiljelinjen vid huruvida Muhammed ifrån Irak någonsin kan bli en fullvärdig svensk. SD menar att det kan han om han lär sig svenska och blir en del av det svenska samhället, ND menar att detta alls inte går pga hans hudfärg.

Ideologiskt är ND svårplacerat, i många frågor sympatiserar man med Vänstern. Man stöder exempelvis det palestinska folkets rätt till en egen stat och är, till skillnad från SD, starkt kritiska till staten Israel. ND hänger gärna på låset när den ”judiska staten” angrips, som i fallen med oegentligheter i samband med organtransplantationer. ND har dessutom fört en kampanj om statligt ingripande för att rädda biltillverkaren SAAB, tankegångar som till sin natur minner om socialism. Icke desto mindre stämplas ND av media allt som oftast som ett högerextremt parti pga sin nationalism, sina konservativa åsikter och den invandringskritiska profilen.

ND betraktar SD som ett icke-nationalistiskt parti som övergivit sin invandringskritiska politik. ND är emot integration såväl som den assimileringsprincip SD förespråkar och anser att invandrade grupper ska hållas åtskilda ifrån den svenska befolkningen till dess de kan återvandra till de länder de invandrat ifrån. Tonläget mellan de båda partierna har tidvis varit spänt, SD’s förre partiledare Mikael Jansson och den nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson har målmedvetet styrt SD bort ifrån debatten om raser och etniciteter och därmed placerat partiet på det politiska mittfältet eller kanske slagfältet. Trots detta har media vid upprepade tillfällen, medvetet eller av slarv, blandat ihop de båda politiska partiernas politik och åsikter. ND’s etnopluralism har allt som oftast felaktigt tillskrivits SD, trots att just detta är den fråga som skapat en oförsonlig klyfta mellan partierna.

Svenskarnas parti

Daniel Höglund - partiledare för Svenskarnas parti

Ännu längre ut på en tänkt ”högerkant” hittar man Svenskarnas parti. Vid förra valet kallade man sig Nationalsocialistisk front men har sedan dess hunnit byta namn två gånger, först till Folkfronten för att numera kalla sig Svenskarnas parti. Det var en företrädare för detta parti som Doreen Månsson på Sveriges Television följde under ett reportage där även Sverigedemokraternas ”Blåsippans väg” nämndes. Svenskarnas parti talar i sitt så kallade ”Punktprogram” om klassgemenskap, genetiskt kulturarv, värdet av det allmännyttiga och svenskarnas gemensamma ägande. Man talade tidigare om repatriering, massutvisning av alla som inte är etniskt svenska, något som verkar ha tonats ned i retoriken efter namnbytet.

Den nationalsocialistiska idéfamiljen har sina rötter i både de konservativa nationalromantiska strömningar som rådde i Europa i början av 1900-talet och i de socialistiska ideal Karl Marx förespråkade. Det nazistiska Tyskland var ur ett ekonomiskt perspektiv en framväxande planekonomi efter sovjetisk modell där den ”fria marknaden” fick stå tillbaka i takt med att skatter höjdes och företag nationaliserades. Möjligheterna att driva vinstdrivande privata företag i nazi-Tyskland var i princip obefintliga. Nationalsocialismen eller nazismen kan alltså på sätt och vis betraktas som en vänsterideologi, precis som den närbesläktade fascismen.

Svenskarnas parti har tagit bort ”nationalsocialist” ur partinamnet, men på partiets webbshop ”Arminius” kan man beställa affischer föreställande personligheter som Adolf Hitler och Hermann Göring. ”Att ha denna starka karaktär ovanför eldstaden är något som rekommenderas starkt.”, skriver en kommentator angående en affisch föreställande Hitler. Säkerhetspolisen (SÄPO) bevakar Svenskarnas parti, partiet klassas fortfarande som ett hot mot demokratin och namnbytet uppfattas inte som så mycket mer än just ett namnbyte. Partiets stöd bland väljarna är däremot fortsatt blygsamt, Nationalsocialistisk front fick mindre än 1′500 röster i riksdagsvalet 2006.

Sveriges Pensionärers Intresseparti

SPI's partiordförande Leif Ekström

SPI är ett parti som riktar sig till pensionärer och funktionshindrade och är kanske vid en första anblick inte ett parti som verkar höra hemma i min artikel. Tidskriften Expo har pekat ut SPI som ett svårt splittrat parti med vissa ”främlingsfientliga tendenser”. SPI har i flera kommuner valt att samarbeta valtekniskt med lokala förgreningar av resterna av det gamla Ny Demokrati och Sverigedemokraterna. Man betraktar sig själva som ett tvärpolitiskt parti, men i många frågor står man nära de partier media ofta klassar som ”högerpartier”. SPI propagerar för en sänkt straffmyndighetsålder, ordentligt skärpta straff för vissa typer av brott samt en mycket restriktivare immigrationspolitik.

I de senaste riksdagsvalen har SPI backat från en toppnotering över 1% i valet 1998 till drygt en halv procent i senaste valet. Partiet har mandat i 75 kommunfullmäktige runt om i landet. SPI’s kräftgång kan eventuellt hänga ihop med att Sverigedemokraterna gått kraftigt framåt i de senaste valen, bland annat genom sitt fokus på de äldre.

Regionala och lokala partier

Bert och Ian nådde Riksdagen 1991

Utöver partierna på riksnivå finns ett flertal framförallt invandringskritiska regionalt eller lokalt verksamma politiska partier. Bland dessa kan nämnas Skånepartiet som fanns representerat i Malmö kommunfullmäktige 1985-2006, Centrumdemokraterna – Kommunens Väl som fram till valet 2006 fanns representerade i Svalövs kommunfullmäktige, Sjöbopartiet som har hela 7 av 49 mandat i Sjöbo samt Kristanstadsbygdens framtid som har 4 av 71 mandat i Kristanstad.

Dessutom finns ett flertal politiska partier som utvecklats ur det flyktingrestriktiva partiet Ny Demokrati. Till dessa räknas Markbygdspartiet (10.77% i Marks kommun), Axel Ingmars Lista – Avestapartiet (4,65% i Avesta kommun), Laholmspartiet (4,6% i Laholms kommun), Folkviljan på Orust (3,65% på Orust) och Grums Medborgarparti (7,70% i Grums kommun).

Övriga partier

Det finns fler politiska partier utanför Riksdagen som snuddar vid de frågor som drivs av Sverigedemokraterna och som kan vara väl värda att ta upp, bland dessa kan nämnas Socialistiska partiet, Feministiskt initiativ och Piratpartiet.

Denna val-annons ville Socialistiska partiet ha med i SD-kuriren, men det fick man inte.

Socialistiska partiet (SP) är ett trotskistiskt parti med samma namn som det nationalsocialistiska tyskvänliga parti bildat 1929 genom en utbrytning ur det som idag kallas Vänsterpartiet. Det äldre partiet avvecklades 1944 när det var uppenbart att den tyska nationalsocialismen gick mot sitt slut på kontinenten. På Internet är SP flitiga bloggare under blogg-namn som ”Röda Lund” och ”Röda Malmö” på Blogspot och de mer fristående bloggarna Internationalen.se samt Fjardeinternationalen.se. I dessa bloggar angrips ofta Sverigedemokraterna väldigt aggressivt, samtidigt som SD’s åsikter är något man ibland instämmer i.

SP yttrar sig ofta ateistiskt i livsåskådningsfrågor och gränsar till att vara ett religions-fientligt parti i allmänhet. SP har varit skarp i sin kritik av framförallt det muslimska samfundet. Man anser att muslimerna hycklar med sina protester då man reagerat starkare på konstnärers teckningar än USA’s närvaro i Irak och Afghanistan. Såhär skriver en av SP’s skribenter, själv med muslimsk bakgrund, om det han menar är muslimskt hyckleri:

”Är det inte hyckleri att vi vill ha respekt i Europa utan att vara beredda att ge samma rättigheter till våra minoriteter i muslimska länder? De indiska muslimerna insisterar på att slakta kor. Egyptiska muslimer som attackerar koptiska områden i Kairo är inget nytt. Attacker på kyrkor i Pakistan har på senare tid blivit rutin. Förutom att talibanerna förstörde Afghanistans framtid, förstörde de det förflutna också när de raserade buddhastatyerna. Protesterade vi på Sergels torg?”

Feministiskt initiativ (FI) är ett parti som i sig inte är främlingsfientligt eller invandringskritiskt, men som däremot i många frågor delar SD’s syn på brott och straff. Framförallt gäller detta synen på våldtäkter och våldet mot kvinnor. I sin avsiktsförklaring inför förra valet uppgavs en av anledningarna till att rösta på FI ”att 46 % av alla kvinnor någon gång utsatts för fysiskt eller sexuellt våld eller hot om våld av en man och för att kvinnor fortfarande är rädda för bli överfallna och våldtagna på vägen hem”

Widar Nord, piratpartist blev sverigedemokrat

Piratpartiet (PP) har gemensamt med Sverigedemokraterna att man vill utmana ett etablissemang. I en artikel i Aftonbladet tidigare i år angreps i hätska ordalag PP-anknutna Gottfrid Swartholm Warg och Fredrik Neij för att man hjälpt bloggen Politiskt inkorrekt att återuppstå på egen domän. Artikeln togs bort efter massiva protester, men det går att läsa artikeln i sin helhet här. Politiskt inkorrekt är en blogg som står SD mycket nära och som stängdes ned efter påtryckningar mot Wordpress.com, där bloggen tidigare huserade. Den tidigare piratpartist-medlemmen Widar Nord startade under vintern upp webb-tidingen ”FriaTider”, som är en tidning med uttalat stöd för SD’s politik.

Relaterade artiklar:

DN DN EX EX GP GP FT HD HD HD SMP SvD SvD SydSv SydSv TA

bloggo – vecka 14

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. För att läsa tidigare veckors artiklar, klicka på länken ”artiklar” i menyn.

Lars Ohly är partiledare för Vänsterpartiet, öppen med sin marxist-leninism och hyllade under 80-talet diktaturerna i Östeuropa.

Året är 1917, i Ryssland är det oroligt och senare samma år bryter inbördeskrig ut. I Sverige håller Socialdemokratiska Arbetarpartiet sin tionde partikongress och Hjalmar Branting håller brandtal. En grupp militanta kommunister vill ta till vapen, göra revolution och störta demokratin. Den militanta gruppen utesluts och ”Socialdemokratiska Vänsterpartiet bildas”, fyra år senare har kommunismen segrat i Ryssland och partiet ändrar namn till ”Sveriges Kommunistiska Parti”.

Det är oroligt i kommunistleden, flera grupper bryter sig ur i omgångar och återförenas med Socialdemokraterna. 1929 utesluts en stor grupp av partimedlemmarna ur komintern och man skapar ett eget politiskt parti som även det heter ”Sveriges Kommunistiska Parti”. I Riksdagsvalet 1932 ställer alltså två olika partier upp i valet med samma partinamn. En komintern-ansluten gren som är trogen Josef Stalin under ledning av Hugo Sillén och en annan ledd av Karl Kilbom och Nils Flyg. Tillsammans riktar det senare partiet istället blickarna mot den nya tyska socialismen, Nationalsocialismen. 1934 byter den icke komintern-anslutna grenen namn till Socialistiska Partiet och 1937 tar Nils Flyg ensamt över partiledarposten.

I samband med Andra Världskrigets utbrott är Sovjetunionen och det tyska nazistiska Tredje Riket i allians, och både Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och Socialistiska Partiet ger sitt stöd till de båda ländernas krigserövringar på kontinenten. Båda partierna finns representerade i den svenska riksdagens andra kammare, men de får på grund av sina kommunist/nazistiska sympatier inte sitta med i samlingsregeringen. SKP är inte sena med att ge de allierade skulden för att Tyskland ”tvingas” ockupera Norge och Danmark; ”Det är de små staternas beskyddare England och Frankrike, som med sin flagranta kränkning av Norges suveränitet framkallar detta läge.” påstår man. SKP är även det enda svenska parti som stöder Sovjetunionen i kriget mot Finland.

1941 bryter Sovjetunionen och Tyskland sin allians, de båda partierna tvingas välja sida. SKP väljer att ge fortsatt stöd åt Josef Stalin, medan Socialistiska Partiet blir alltmer av ett nazistiskt lydparti. När det tyska Tredje Riket slutligen krossas av de allierades styrkor och Hitler begår självmord kan inte den nazistiska grenen av socialismen överleva längre. Socialistiska Partiet förlorar redan 1940 alla sina riksdagsmandat, man byter namn men dör som rörelse ut under 40-talet.

SKP överlever däremot, mycket tack vare att Sovjetunionen nu är allierad med USA, England och Frankrike. Tillsammans krossar de allierade nationalsocialismen i Europa och i riksdagsvalet 1944 får SKP rekordsiffran 10,3%. Man ökar sitt inflytande inte minst inom fackföreningsrörelsen fram tills Tage Erlander under 50-talet deklarerar fackföreningsrörelsen ett slagfält mot kommunismen.

Sveriges Kommunistiska Parti, som en gång i tiden gett sitt stöd åt både Stalin och Hitler, blir 1967 Vänsterpariet Kommunisterna och 1991 blir man bara Vänsterpartiet. Kommunismen stryks ur partiprogrammet under ledning av Gudrun Schyman, men återinförs 2004 efter en hård maktkamp där Lars Ohly lyckas besegra de anti-kommunistiska strömningarna i partiet.

Och i år, 2010, är Vänsterpartiet det enda överlevande parti som en gång i tiden sympatiserade med den verkliga nazismen och den hårdföra Stalinistiska kommunismen. Man har ett smutsigt förflutet, men har med mycket vilja och gott samarbete med media lyckats sopa det mesta av sin historia under den politiska mattan.

Jag avslutar min påsk-artikel med några väl valda Lars Ohly-citat:

”Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen.”

”Kuba är ett fantastiskt exempel på hur man under mycket fattiga förhållanden kan uppnå folkligt deltagande och ekonomisk rättvisa.”

”När upphörde de socialistiska staterna i Östeuropa att spela en positiv roll för den västeuropeiska arbetarklassen inställning till socialismen?”

”Mitten i vänsterpartiet har alltid per definition varit där jag står.”

För fler Lars Ohly-citat hänvisar jag till Sveriges Television, sidan är något år gammal och från tiden då SVT fortfarande hade i uppdrag att motarbeta Vänsterpartiet. Det var alltså ifrån tiden innan Mona Sahlin allierat sig med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Klicka för fler Lars Ohly-citat

Glad påsk!

bloggo – vecka 13

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. För att läsa tidigare veckors artiklar, klicka på länken ”artiklar” i menyn.

Det var en höstdag sent nittiotal. Vi stod och matade in tomkartonger i en kartongpress. Vi hjälptes åt, jag och en av mina allra närmsta vänner. Jag vit svensk, han svart och invandrad ifrån ett utomeuropeiskt land. Vi kan kalla honom Adam. Vi pratade politik, och jag känner såväl igen mig idag när jag hör alla PK-debattörer prata om fri invandring och om att öppna gränserna. Jag tyckte likadant då, jag pratade på om hur Sverige borde öppna sina gränser helt. Adam trasslade som bäst just då med Invandrarverket, avslagna asylansökningar och oro över ett ständigt utvisningshot. Han lyssnade tålmodigt på mina idéer och tankar.

Sedan började Adam att ställa motfrågor. Jag menade att man kan stryka alla bidrag, men låta folk invandra och försörja sig själva. Samma argument hörs i debatten idag. Ska vi låta dem som inte kan försörja sig själva svälta ihjäl, undrade han. Nej, det kan man inte göra, någon form av bidrag kan man få. Och vem ska då betala när miljoner människor söker sig till Sverige med löften om bidrag, undrade han. Borde inte alla få rätt att leva och ha det så bra som vi har det i Sverige tyckte jag, allt annat är orättvist, jag förtjänar inte ett bra liv mer än någon annan. Han höll inte med.

Ingenting i livet är gratis, om det upplevs som gratis så är det för att någon annan har betalat. Det var Adam som fick mig att inse att den välfärd jag njuter av har mina föräldrar, deras föräldrar och dem som levt i detta land innan dem kämpat hårt för att jag ska få. Man har svettats, blött och offrat med hopp om att kunna ge sina efterlevande en bättre framtid. Man har startat företag, lagt järnvägar, grävt kanaler och byggt hus. Bättre, längre, djupare och högre än generationerna innan, allt för de generationer som kommer efter. Adam såg sig själv som inget annat än en gäst, han förtjänade inte att få ta del av något gratis, inget gav honom den rätten.

Det var därför han bad Invandrarverkets utredare att ta hans bidrag och köra upp det någonstans där det var mörkt. Han ville arbeta, men han förvägrades arbetstillstånd. Han skulle vackert ta emot bidrag ansåg de, tills hans ärende var avgjort. Det gjorde han inte, han arbetade svart istället. 14-15 timmar om dagen, sju dagar i veckan, drygt 360 dagar om året. För några kronor i timmen arbetade Adam för kända svenska företagskedjor. Willys, H&M, Scandic, ICA där giriga chefer såg en chans att skära emellan och utnyttja näst intill gratis arbetskraft. Om någon ifrån någon berörd myndighet frågade var han praktikant eller något liknande. Han ville göra rätt för sig, trots att regeringen Persson gjorde allt den  kunde för att lägga krokben.

Det här var och är verkligheten i Sverige, det är segragationspolitik. Ingenting i livet är gratis, det är bara någon annan som betalar. Den utstakade immigrationspolitk som drivs av en verklighetsfrånvänd kulturelit är i grunden rasistisk. Det är politikerna som bär ansvaret till att det ser ut som det gör i Sveriges förorter, inte invandrarna. Ifrån Monas bostad ute vid havet, vid Skurusundet, är det långt till de invandrartäta förorterna. Det är märkeskläder, rikemansfester och resor till Mauritius som bekostas av skattebetalarna.

I norrländska Bjästa snyftas det, inte för de två flickor som våldtagits, utan för att man tycker lite synd om sig själva. Man känner sig utpekade och hatade och därmed bekräftar man genast alla fördomar man kan få om dem. Bjästaborna inser inte att man har gjort fel, man är ångerfulla pga de reaktioner som väckts. En kille våldtog en flicka och sedan en till, men slapp undan straff. Han avtjänade straffet för den första våltäkten under tiden han drack alkohol, festade och våldtog en andra tjej. Det är inget straff. I Sverige har därmed våldtäkt i praktiken legaliserats.

Jag vill att våldtäkt ska vara olagligt, ingen tjej ska behöva vara rädd för att bli våldtagen och om detta ofattbara ändå händer ska den som utfört våldtäkten inte tillåtas göra om det. I debatten i media daltar man med gärningsmännen och sparkar på offren, det är ett kvinnoförtryckande synsätt som vi gemensamt borde ta avstånd ifrån. Vi måste ta avstånd ifrån det.

Det finns, tyvärr, endast ett politiskt parti i Sverige idag som vågar peka på problemen. Endast ett som tar debatten. Som står upp för de utsatta, för brottsoffren. Det finns bara ett parti som vill att invandrare blir en del av det svenska samhället och det är kontroversiellt. Det är inte rasism, det är inte fascism. Fascism är apartheid, att förespråka att alla invandrare samlas i ghetton, i betongförorter. Det är vad vänstern vill, det är vad Mona vill.

Jag vill leva i ett Sverige där unga tjejer kan känna sig trygga, ha tillförsikt och vågar tro på sig själva. Jag vill att Sverige för en invandringspolitik med ansvar. Invandrare ska få arbetstillstånd medan deras asylansökan prövas. Det är roligt och jag är lite stolt över att så många vill flytta till Sverige, det är ett erkännande till alla oss svenskar. Sverige är ett bra och attraktivt land. Men flyttar man till Sverige så ska man assimileras in i samhället, flykting eller ej, vit eller svart. Vill man inte lära sig svenska, vill man inte umgås med svenskar, vill man inte ta del av det svenska samhället, vill man bära burka och om man anser att kvinnor är mindre värda, då kanske man borde prova att flytta till ett annat land? Då kanske Sverige inte är rätt plats att bo på.

AB AB DN DN DN EX EX EX SvD SvD SvD

bloggo – vecka 12

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. För att läsa tidigare veckors artiklar, klicka på länken ”artiklar” i menyn.

Lagboken

Denna veckas lördagsartikel handlar som tidigare utlovat om brottslighet bland våra folkvalda politiker där särskilt fokus riktats på Sverigedemokraterna. Inför förra valet, 2006, gjorde tidningen Expo en undersökning av sverigedemokratiska kommunpolitiker. 511 av SD’s kandidater till fullmäktige i totalt 111 kommuner granskades. Utav dessa hade 50 stycken dömts för brott, och då hade mindre brott som trafikförseelser ändå inte tagits med. Nästan var tionde eller 9,8% av kommunpolitikerna i Sverigedemokraterna fanns inför valet alltså med i brottsregistret. Stöld, olaga hot och misshandel förekom i statistiken, misshandel var det vanligaste brottet uppgav Expo.

Sverigedemokraterna är samtidigt ett parti som förespråkar skärpta straff för återfallsbrottslingar och har även diskuterat sänkt straffmyndighetsålder. Expo skriver om Sverigedemokraterna att ”Partiet anklagar i sitt manifest de etablerade partierna för att vara helt oförmögna att hantera den förvärrade situationen. Partiet föreslår som åtgärder bland annat en sänkning av straffåldern och skärpta straff för grova och upprepade brott.” Läs hela Expo’s artikel här.

Och sådan kablades undersökningen ut inför förra valet och används även flitigt i årets valrörelse. Sverigedemokrater är brottsbenägna, riktigt opålitliga banditer som inte kan anförtros landets framtid. Men en undersökning blir aldrig relevant utan en rimlig referensgrupp, som svenska folket i stort eller folkvalda i etablerade riksdagspartier. Det vet alla som sysslat med statistik. Är 20% väljarstöd bra för ett parti? Maud Olofsson hade förmodligen varit mer än nöjd över en sådan siffra medan Mona Sahlin hade haft skäl att oroa sig. Man måste sätta en siffra i rätt sammanhang för att förstå dess innebörd.

Vid ungefär samma tidpunkt gjorde nämligen Sveriges Radio Ekot i samarbete med Brottsförebyggande rådet (BRÅ) en undersökning av Riksdagspartierna. Denna undersökning låg till grund för Expo’s granskning av Sverigedemokraterna och genomfördes med samma premisser. Inte heller BRÅ tog med småbrott i sin undersökning. BRÅ kom då fram till att nästan var femte, eller 19%, av kandidaterna till kommunfullmäktige eller Riksdagen dömts för brott. Om man enbart såg till manliga kommunpolitiker blev siffran hela 27%. Snatteri, stöld, vårdslöshet i trafik och rattfylla hörde till de vanligaste brotten, enligt Ekot. Bland kvinnorna är andelen som dömts för brott runt 10% enligt samma undersökning.

Brottsfrekvensen bland förtroendevalda i de etablerade partierna är alltså dubbelt så hög som bland förtroendevalda i Sverigedemokraterna. Detta mansdominerade parti borde, med tanke på sin könsfördelning, ligga en bra bit över 19% för att anses jämbördigt med de etablerade politiska partierna.

I och med att det handlar om ett förtroendeuppdrag kan man inte bortse från vissa typer av brott menar en kommunpolitiker för Vänsterpartiet. ”Bedrägeribrott och att hantera mycket pengar, till exempel. Man sitter ju i en förtroendeställning i kommunen. Jag har också svårt för pedofiler som sitter i barn- och utbildningsnämnden, till exempel. Det kan väl också vara lite känsligt.”, politikern själv är tidigare dömd för misshandel och vill därför vara anonym. Både Moderaterna och Socialdemokraterna hade varsin kandidat i valet 2006 som tidigare dömts för sexbrott mot barn. Läs Ekots artikel i sin helhet här.

Att Moderaterna och Socialdemokraterna har dömda pedofiler som företrädare går alltså bra, men häromdagen förfärades media över att några av Sverigedemokraternas riksdagskandidater hade betalningsanmärkningar.

AB DN DN DN EX SvD SvD

bloggo – vecka 11

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. För att läsa tidigare veckors artiklar, klicka på länken ”artiklar” i menyn.

Janne Josefsson

I denna veckas lördagsartikel skriver jag om Jan Josefsson, mer känd som Janne Josefsson. TV-profil, vänsterjournalist och officiellt sett känd som rabiat anhängare av det mångkulturella samhället. Han har gjort TV-reportage för avslöjande samhällsprogram som ”Striptease”, ”Fittja Paradiso” och ”Uppdrag granskning”. Det var han som var hjärnan bakom det uppmärksammade ”valstugereportaget” inför valet 2002, där rasistiska åsikter i de politiska partierna skulle avslöjas. Han har ofta engagerat sig i invandrarfrågor och ofta varit på offensiven mot invandrarkritiska politiska partier, bland annat Sverigedemokraterna. Alla vet vi vem han är.

Eller, vet vi vem han egentligen är?

2008, för två år sedan, gav han en intervju i Helsingborgs Dagblad (Mannen bakom avslöjandena). Helt plötsligt erkände han saker som Sveriges Television och de större tidningarna och mediahusen i Sverige varit väldigt noga med inte ska komma till allmänhetens kännedom. Under intervjun erkänner han helt plötsligt följande, jag citerar honom ordagrant ur intervjun:

- Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare.

Chockerande? Det är hur som helst en helt annan bild än den som förmedlas via den statliga propagandamaskinen Sveriges Television. Jag tar första meningen igen, bara för att låta budskapet ifrån en av Sveriges Television’s mest kända journalister nå fram.

- Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet.

Jag undrar vilka de andra journalistiska sveken är om invandrarfrågan är det största av dem? I intervjun pratar Josefsson även om sin tid på journalisthögskolan och sin första tid som journalist. Jag citerar tidningen:

”Journalistskolan kallades för Kommunistskolan på den tiden. 68-andan var levande och studenterna hade inte sällan politiska bevekelsegrunder för sitt yrkesval. Det fanns något otäckt i det, säger han.

- Jag jobbade på Sveriges Radio från mitten av 70-talet och det var fantastiskt. Men jag var med om att man svartlistade folk. De som ville föra ett resonemang om flyktingmottagning var rasister. Var man emot dagis var man en fascist. Det var skrämmande.”

I intervjun pekar Janne Josefsson ut två hot mot vad han kallar den seriösa undersökande journalistiken. Det första hotet är att den politiska makten nu anlitar pr-konsulter för att försvåra den undersökande journalistik de i andra sammanhang hyllar. Det andra hotet är det låga förtroende journalister har hos allmänheten. Han menar att detta beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

Det tycker jag räcker som avslöjande för idag, läs gärna Helsingborgs Dagblads artikel: Mannen bakom avslöjandena. Janne Josefsson tilläts senare samma år göra ett betydligt mer nyanserat reportage i Sveriges Television, hur han fick igenom det är ett mysterium. Någon kanske var skyldig honom en tjänst, eller så hade Sanningsministeriet ovanligt många sjukanmälda den dagen. Hur som helst, någon vänlig själ publicerade dessa inslag på Youtube, så jag lägger med dem i artikeln.

Medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade – del 1 av 2

Medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade – del 2 av 2

Relaterade artiklar:

EX GP HD PI SvD

bloggo – vecka 10

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. För att läsa tidigare veckors artiklar, klicka på länken ”artiklar” i menyn.

Nästa vecka kommer lördagsartikeln att handla om brottslighet bland de folkvalda i de sju riksdagspartierna samt i Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna som med stor sannolikhet tar riksdagsmandat i samband med höstens val. Missa inte den artikeln!