Regeringen bemöter ”myter” med lögner

Regeringens nya satsning mot ”intolerans” är ett chockerande exempel på vilseledande propaganda. På sidan http://regeringen.se/tolerans har man listat 13 så kallade ”nätmyter om invandrare” och 13 bemötanden. Här nedan kan den som vill ta del av dels regeringens mytdefinitioner, det bemötande man gjort och fakta om hur det i själva verket förhåller sig.

Myt 1: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.

Regeringens bemötande: Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen beräknas öka till 16,5 procent 2050.

I grunden bygger myten på att personer med utländsk bakgrund aldrig blir svenskar och att det skulle vara ett problem om människor har en bakgrund i ett annat land. Det är också värt att notera att den enskilt största gruppen invandrare 2010 var hemvändande svenskar, som stod för en femtedel av invandringen.

Fakta: Eftersom Sverige av tradition är en nationalstat har många svenskar svårt med begreppen. Att vara svensk kan innebära både att man tillhör folkgruppen svenskar och att man har medborgarskap i landet Sverige. I länder som inte är nationalstater sammanfaller inte nationalitetsbegreppet med de juridiska statsgränserna, därför är exempelvis många irakiska medborgare syrianer/assyrier och många israeliska medborgare är samtidigt även araber. Stat och nationalitet är i dessa länder sedan länge två helt olika saker. Om en svensk flyttar till Irak kommer denne aldrig att betraktas som arab eller syrian, hur mycket han eller hon än försöker, irakisk medborgare kan han eller hon däremot bli.

Denna okunskap är något regeringen använder sig av när man nu medvetet försöker vilseleda allmänheten. Omkring år 2050 kommer folkgruppen svenskar förmodligen att utgöra en minoritet i staten Sverige. En överväldigande majoritet av invånarna kommer däremot då som nu att vara medborgare i staten Sverige, vilket inte är samma sak. Värt att notera är också att gruppen ”hemvändande svenskar” naturligtvis inte behöver ansöka om uppehållstillstånd i Sverige och räknas därmed inte som ”invandrare” på samma sätt, vilket regeringen vill ge ett falskt intryck av.


Myt 2: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.

Regeringens bemötande: En stor del av de flyktingar som kommit till Sverige de senaste åren har kommit från länder som Irak, Afghanistan och Somalia, länder som är hårt drabbade av krig och konflikter. År 2010 beviljades 9 978 asylsökande personer permanent uppehållstillstånd. Av dem hade 91 procent antingen skyddsskäl eller flyktingskäl.

Som skyddsbehövande räknas bland annat människor som löper risk att straffas med döden, utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling och människor som löper allvarlig risk att skadas på grund av väpnad konflikt. Utöver dem som ansöker om asyl här i landet tar Sverige dessutom, i samarbete med FN-organet UNHCR, emot ett par tusen kvotflyktingar varje år. Den som hävdar att kategorin skyddsbehövande inte ska kunna ges en fristad i Sverige menar således att vi ska kasta ut människor som riskerar tortyr eller dödsstraff.

Fakta: År 2010 beviljades enligt Migrationsverket 91 458 uppehållstillstånd, regeringen väljer att enbart nämna siffran 9 978. De flesta av dem som invandrar är anhöriginvandrare, vilket regeringen aldrig tar upp överhuvudtaget. De är alltså individer regeringen anser kan få komma till Sverige då de har släktingar som bor här, med eller utan giltiga asylskäl. Färre än 10% av alla beviljade uppehållstillstånd är på grund av så kallade ”skyddsskäl” eller ”flyktingskäl”. Av dem som beviljas asyl pga något av dessa två skäl är det en ännu mindre andel som har egentliga flyktingskäl enligt internationella konventioner. I många fall medges asyl utan saklig grund, vilket bland annat hemsidan MigiLeaks avslöjat efter omfattande genomgång av domar från migrationsdomstolarna.


Myt 3: Sverige är på väg att bli ett muslimskt land.

Regeringens bemötande: Uppskattningsvis lever några hundratusen personer i Sverige som har sin bakgrund i huvudsakligen muslimska länder. Den siffran säger emellertid inte något om huruvida personen är religiös eller inte. Av integritetsskäl för vi inga register över religiös tillhörighet, kultur eller etnicitet i Sverige. Det kan dock konstateras att de muslimska trossamfunden sammanlagt har runt 110 000 medlemmar, vilket endast utgör drygt en procent av Sveriges befolkning.

Fakta: Sverige är ett land med en snabbt ökande andel muslimer. Det har fått konsekvenser bland annat genom inskränkningar av yttrandefrihetsgrundlagen. 2006 stängdes en svensk tidning under utgivaransvar ned på order av regeringen pga rädsla för muslimska reaktioner då denna publicerat karikatyrer av profeten Muhammed. Händelsen ledde till att en svensk minister tvingades avgå.

Det största bekymret idag är att samhället särbehandlar muslimer. Som muslim har man exempelvis i skolan rätt att få mat som tillretts enligt muslimsk sed, halal, med hänvisning till sin religion. Som ateist, kristen eller utövare av annan religion har man däremot inte rätt att slippa halal om skolan exempelvis bestämt sig för att köpa in halalslaktad kyckling från Danmark. Islam och muslimska trosutövare har redan idag företräde, trots att de är en minoritet. Det bådar inte gott för framtiden.


Myt 4: Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan.

Regeringens bemötande: Skolor får ha avslutningar i kyrkan vilket också sker på många håll. I den nya läroplanen för grundskolan som gäller från 2011 är det till och med krav att eleverna ska lära sig såväl nationalsången som ett antal vanliga psalmer. Att undervisningen ska vara icke-konfessionell, det vill säga fri från religiösa inslag, har gällt länge och har ingen koppling till invandringen. Friskolor får ha konfessionell inriktning, där deltagande i konfessionella inslag ska vara frivilligt.

Fakta: Den här myten har förmodligen regeringen själv hittat på och ger möjligen en fingervisning om vad som komma skall. Ingen har påstått ett generellt ”barnen får inte”, däremot kan konstateras att många skolor redan idag har förbjudit skolavslutningar i kyrkor eller andra former av ceremonier som kan misstänkas upplevas stötande för framförallt muslimer. I många offentliga sammanhang är dessutom nationalsången såväl som svenska flaggan hotad då de båda uppfattas som symbol för rasism.


Myt 5: Skolorna får inte längre servera fläskkött.

Regeringens bemötande: Det finns inga politiska beslut eller riktlinjer om vilken sorts kött som ska serveras i skolor och förskolor. Några förskolor har beslutat att inte servera fläskkött, men de tillhör undantagen. Anledningen till det är att många av barnen som går där inte äter det.

Fakta: Det här är återigen en myt som förmodligen regeringen själv formulerat. Annars förekommer det som regeringen mycket riktigt påpekar; att många skolor inte serverar fläskkött av hänsyn till de muslimska eleverna. Tydligen är det en anpassning regeringen anser att man som svensk ska finna sig i.


Myt 6: Judarna kontrollerar medier och politik i Sverige, USA och flera andra länder.

Regeringens bemötande: Påståenden om judiska konspirationer har cirkulerat i Sverige och i Europa i århundraden och bygger på synen av judarna som ett kollektiv. I Sverige, USA och många andra länder ägs radio- och tevekanaler av en rad olika företag. Denna spridning garanterar att varken någon grupp eller särintresse kan kontrollera debatten.

Fakta: Här blandar regeringen äpplen och päron. Det finns tragiskt nog en växande antisemitism i Sverige, inte minst pga stor muslimsk invandring. Det förändrar däremot inte det faktum att vi har två stora judiska mediafamiljer i Sverige. Familjen Bonnier och familjen Hjörne dominerar tillsammans dagspressen i Sveriges tio största städer, äger Sveriges största TV-kanal och en av Sveriges två stora kvällstidningar. Inom den nationalistiska rörelsen frågar sig många om det är sunt att ett litet fåtal har en sådan stor dominans inom mediavärlden, alldeles oavsett ägarnas etniska bakgrund.


Myt 7: Sverige anpassar sig till kvinnofientliga traditioner.

Regeringens bemötande: Det stämmer inte. Regeringen för en mycket aktiv politik mot de tendenser som finns i Sverige till hedersrelaterat våld och förtryck, barnäktenskap, tvångsäktenskap och andra företeelser som strider mot individens rättigheter.

Fakta: Att regeringen försöker få stopp på hedersrelaterat våld och förtryck är inte samma sak som att det inte förekommer. Sverige anpassas – de facto – till kvinnofientliga traditioner och övergreppen och våldet mot kvinnor eskalerar för varje år i Sverige. Detta alldeles oavsett regeringens goda intentioner.


Myt 8: Invandringen har lett till en våg av kriminalitet.

Regeringens bemötande: Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Fakta: På flera håll i Sverige har brott som personrån, bilbränder, överfallsvåldtäkter, hot och andra former av våldsbrottslighet exploderat. Stockholms länspolismästare Carin Götblad har i debattartiklar och andra former av utspel upprepade gånger varnat för situationen i Södertälje där olika kriminella nätverk slåss om makten. I flera fall kan kriminaliteten direkt härledas till vissa invandrade folkgrupper. Namnet ”Syrianska Brödraskapet” på en känd maffiaorganisation i Södertälje säger ganska mycket om vilka som ingår i organisationen.


Myt 9: Invandringen kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år.

Regeringens bemötande: De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.

Vissa studier av invandring i USA och Japan pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter på tillväxten. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat.

Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Två viktiga saker som påverkar beräkningarna är hur gamla människor är när de kommer till Sverige och hur stor andel som arbetar. En förbättrad integration kan ge stora positiva effekter. Det bör också noteras att beräkningarna handlar om offentliga intäkter och utgifter på individnivå. De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.

Fakta: Invandringen har för det första tiotals miljarder i direkt budgeterade kostnader i den budget regeringen själv lagt. För det andra tillkommer indirekta kostnader i form av socialbidrag, kostnader för kriminalitet och andra liknande utgifter. Ovanpå detta kommer det faktum att en betydligt mindre andel invandrare är sysselsatta jämfört med den svenska befolkningen och dessa bidrar därför i mindre utsträckning till de offentliga finanserna som sörjer för skola, vård, omsorg mm.


Myt 10: Invandringen leder till lönedumpning.

Regeringens bemötande: Få svenska studier har gjorts som har kunnat visa på invandringens effekt på lönerna bland den infödda befolkningen. En svensk studie visar på mycket små positiva effekter av invandring på inföddas inkomster. Andra svenska forskare har visat att 90-talets invandring till Sverige inte hade någon effekt på lönespridningen.

Fakta: En ökning av tillgången på okvalificerad arbetskraft i kombination med regeringens mycket generösa bidrag till arbetsgivare som anställer invandrare får flera effekter. Dels uppstår obalans på arbetsmarknaden då vissa arbetsgivare blir orättvist premierade på andras bekostnad. Den fria marknaden sätts ur spel och de företag överlever som är bäst på att utnyttja regeringens bidrag. Samtidigt uteblir löneökningar, allt fler arbetstagare arbetar utan kollektivavtal och många känner sig tvingade att arbeta svart utan vare sig försäkringar eller pensionsinbetalningar. Detta då konkurrensen om arbetstillfällena hårdnar.


Myt 11: Invandrarna tar jobben från svenskar.

Regeringens bemötande: Invandring bidrar ofta positivt till arbetsmarknaden genom att kompensera för underskott av inhemsk arbetskraft inom vissa yrken och genom att bidra till att skapa fler jobb. I dag kan vi exempelvis se att ungefär en av fyra läkare och tandläkare i Sverige är födda i ett annat land.

På lång sikt är det främst utbudet av arbetskraft som bestämmer sysselsättningen. Dessutom visar forskning att invandring bidrar till ökad utrikeshandel och därmed ökad tillväxt genom att personer med utländsk bakgrund besitter goda kunskaper om bland annat affärskultur, politik och språk i sina tidigare hemländer.

Fakta: Det finns inget underskott på inhemsk arbetskraft. Färre än två tredjedelar av alla vuxna i arbetsför ålder i Sverige förvärvsarbetar. Den öppna arbetslösheten uppgår till 7%, närmare 350 000 människor i Sverige söker alltså aktivt efter ett arbete att gå till. Att regeringen i det läget talar om vikten av arbetskraftsinvandring från länder som Irak, Somalia och Afghanistan är antingen ett uttryck för sinnesförvirring eller väldigt dålig humor.


Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist.

Regeringens bemötande: Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner.

Fakta: Regeringen påstår i sitt svar att den påstådda myten är sann då man menar att det handlar om ”berättigade motreaktioner” och att det kan ”hetta till rejält”. Det kan rimligen inte tolkas på annat sätt än att regeringen inte anser påståendet vara en myt.


Myt 13: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof.

Regeringens bemötande: När Eurostat nyligen mätte hur invånarna i ett antal europeiska storstäder ser på invandrarna var det 88 procent av stockholmarna som instämde eller instämde starkt i påståendet att invandrare är bra för staden. 72 procent av Malmöborna instämde eller instämde starkt i samma påstående. I 2010 års SOM-undersökning från Göteborgs universitet anger en lägre andel av befolkningen än någonsin, 42 procent, att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige.

Fakta: I den SOM-rapport från 2010 regeringen hänvisar till fick respondenterna förhålla sig till den politiska frågeställningen ”Ta emot färre flyktingar?” 45% av respondenterna ansåg att det var ett bra politiskt förslag, vilket ska ställas mot 26% som ansåg att det var ett dåligt politiskt förslag. Övriga har svarat att det är ett ”varken bra eller dåligt förslag”. Regeringen redogör inte för vad SOM-undersökningen faktiskt konstaterar; att nära på dubbelt så många respondenter anssåg att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar än det är som anser att det är ett dåligt förslag.

DN DN DN

About the Author