Att hata sin egen spegelbild

Missförstå mig inte. Jag är emot att svensk trupp deltar i inbördeskrigen i Libyen och Afghanistan, jag anser att USA’s krig i Irak utvecklats fel. Som nationalist är jag emot alla former av imperialistiska krig. Alltså krig som utkämpas i förhoppning om att påtvinga motståndaren de egna livsidealen, även om dessa ideal stavas demokrati och kvinnlig frigörelse.

Jag är inte emot idealen som sådana. Givetvis inte. Sverige är än så länge ett relativt fritt land och min uppfattning är att de flesta svenskar kanske inte riktigt förstår vad det är de har och vad de kan komma att förlora. För 100 år sedan var Finland en rysk provins, för 70 år sedan rullade tyska stridsfordon genom Oslos gator. Sverige har däremot varit befriat från sådana konflikter på svensk mark i flera hundra år, vi har i närtid inte haft något inbördeskrig eller någon självständighetskamp likt våra grannländer. Det kan ha bidragit till svenskarnas nonchalans och naiva inställning i frågor som berör demokrati och mänskliga friheter.

Jag har förståelse för USA’s agerande både i Afghanistan och Irak, till viss del ger jag till och med USA mitt stöd. Problemet uppstår när man för krig med en dold agenda. När man motiverar sitt dödande med att man vill ge det eller det folket sin ”frihet” syftandes på att man hoppas att de anammar västerländska ideal. Och det är på denna brinnande punkt man kan se hur den amerikanska ”högerpolitiken” avspeglas i den svenska ”kulturvänstern”. De kämpar i grund och botten mot samma mål med samma medel men med olika måttstockar.

I många västerländska kulturpersonligheters och politikers utopiska dröm går vi mot en värld som till sin natur i grund är demokratisk, jämställd, ateistisk, hudfärgsblind, upplyst, bildad, tolerant, humanistisk, ekologistisk, vetenskapsorienterad, generös, kärleksfull och fredlig. En värld där vi i Voltaires anda är beredda att gå i döden för våra meningsmotståndares rätt att få uttrycka sina åsikter.

Det är naturligtvis en mycket vacker dröm, även om den tycks sakna verklighetsförankring. I denna drömvärld kommer hotet, åtminstone i Sverige, från en tänkt högersida. Hotet utgörs av unga, vita, snaggade, intoleranta män som hesa skriker ut sitt hat mot dem som ser annorlunda ut, uppbackade av äldre, vita herrar i kostym, med direktörsjobb och tjocka plånböcker vilka i bakgrunden nickar instämmande.

När sverigedemokraten Issa Issa i Göteborg misshandlades av muslimer för sin religion och för sina politiska åsikter så var det i ovan nämnda människors ögon inte bra. Det hade varit bättre om han varit vit och svensk, det kan man förlåta och släta över. Men det var heller inte helt och hållet fel. Han var trots allt sverigedemokrat och det kom något ”gott” ur misshandeln, han lämnade partiet. Eller för att citera statsminister Fredrik Reinfeldts bevingade och slitna ord inför valet förra hösten angående det politiska våldet riktad mot sverigedemokrater;

- Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.

I kampen för alla de värden jag räknade upp här ovan är i princip alla medel tillåtna menar många. Det är tillåtet att kriga sida vid sida med NATO och al-Qaeda om motståndaren heter Gadaffi. När Gadaffi bekämpats inträder ett pax Libya och Libyen blir ett fritt, demokratiskt och jämställt samhälle. De flesta muslimer kommer förmodligen att omvändas till humanismen och de etniska motsättningarna kommer inte finnas mer. Tankegångarna är religiöst laddade och som hämtade ur en profetia i Bibeln som jag tänkte citera;

- Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.

Lika religiöst laddad är retoriken på andra sidan Atlanten i ”kampen mot terrorismen”, bland de militanta muslimerna i ”kampen mot de otrogna” som den är bland svenska politiker i ”kampen mot rasismen”. Det är i grund en kamp som förs med alla tänkbara medel för att skapa något som ur det egna perspektivet anses vara en bättre värld.

Johan Croneman skriver i dagens DN om 90 000 döda irakier under de åtta år kriget pågått. Lika många har under ett knappt halvår omkommit i det NATO-krig i Libyen som Sverige deltar i (50 000 bekräftade döda och 40 000 saknade). Skillnaden mellan krigen är att det förra är ett krig Croneman och DN-redaktionen fördömer, medan det senare är ett krig som hyllas.