Stina i Upplands Väsby

Igår eftermiddag hände det igen, en kvinna överfölls i Apoteksskogen i norra Upplands Väsby. Jag läste inte om det i Dagens Nyheter vars redaktion verkar ha snöat in på piller.

Nej, jag brukar min vana trogen skumma igenom polisens händelserapporter. Det är så man får veta vad som händer i Stockholm nuförtiden när tidningarna gång på gång struntar i att skriva om större händelser, vare sig det handlar om olyckor eller allvarliga våldsbrott. Sådant som för bara några år sedan skapade stora rubriker.

Såhär skriver polisen;

- Ett flertal polispatruller är på plats för att söka efter en gärningsman som överfallit en kvinna på en gångstig. Mannen var gömd i skogen och när kvinnan passerade honom drog han med sig kvinnan en bit och började slita i hennes kläder. Kvinnan lyckades ta sig loss och fly från platsen. Kvinnan är i övre tonåren, hon skadade sig inte fysiskt. En förundersökning avseende våldtäktsförsök är inledd.

Polisen meddelade senare att man gripit en misstänkt gärningsman.

Och det är den där händelsen i Upplands Väsby som får mig att tänka på ett brev jag fick förra hösten från någon som kallade sig Stina. Hon skrev angående att Upplands Väsby inrättat ett boende för ensamkommande flyktingbarn i hennes bostadsområde. Såhär skrev hon då till mig;

- Det som jag upplevt är att när jag åkt bussen har jag fått blickar på mig, de har kommit fram och satt sig bredvid mig om det varit tomt på bussen och har inte kunnat ta nej och de har pratat väldigt luddig engelska. Om det inte har fungerat har de börjat göra sexistiska ljud mot mig eller försökt tafsa. Och de gånger det har hänt har jag knappt våga gå av bussen. Känns fel att jag som tjej ska behöva vara rädd för att gå runt där jag bor, medan de får härja fritt utan att någon ställer en fråga.

vidare skrev hon;

- Nu åker jag inte den bussen längre, utan går de 45 min till närmaste mataffär eftersom det är säkrare.

Och det är på något sätt symptomatiskt för dessa ensamkommande barn från framförallt Irak och Afghanistan som Sverige tagit emot de senaste åren. De flesta är i åldrarna 17-30 år och många av dem saknar dessvärre respekt för kvinnor. Så, vad har det med våldtäktsförsöket i Apoteksskogen att göra? Området råkar ligga precis i närheten av den plats ”Stina” bodde i i norra Upplands Väsby. Detta behöver inte i sig betyda att gärningsmannen är ensamkommande flyktingbarn eller ens invandrare. Jag kom bara att tänka på brevet från i höstas.

Och nu kommer jag förmodligen få en skog av kommentarer från människor som menar på att jag är rasist, nazist, fascist osv. Personligen bryr jag mig inte så mycket. Jag är mer bekymrad över hur den kvinna mår som igår utsattes för detta överfall eller den kvinna som inatt våldtogs på en hamburgerrestaurang i City.

I Sverige idag lyckas vi inte komma någon vart med debatten kring vare sig misslyckad immigrationspolitik eller kriminalpolitik. Det enda man verkar få tycka är att politiken misslyckats, men man får inte ha åsikter om att politiken på något sätt bör förändras. Att kräva obligatorisk utvisning och annulering av uppehållstillstånd för invandrare som begår brott anses rasistiskt. Att kräva ”three strikes out”, dvs livstidsstraff för svenska återfallsförbrytare, anses icke-humanistiskt.

Och i dagens Sverige är antirasist och humanist det finaste man kan vara. Detta alldeles oavsett hur mycket rasism och inhumant lidande de åsikter man hyser innebär för andra människor.