50 000 människor beräknas hittills ha dött i inbördeskrigets Libyen enligt uppgifter till BBC. Om det ändå hade resulterat i att Libyen blir ett fritt, demokratiskt, jämställt land så kanske, kanske man hade kunnat tycka att det var värt det.
Mycket tyder dock på motsatsen. Det firas och skjuts skottsalvor i luften på gatorna i Tripoli av män, män och fler män. Resultatet tycks bli en ”patriarkal”, kvinnoförtryckande, muslimsk-teokratisk diktatur. Och det ändå endast i ett ”bästa fall”-scenario. Tyvärr tyder mycket på att det kommer ta lång tid innan Libyen blir ett fredligt land igen, om ens någonsin.
Sverige sjunker på välfärdslistan medan Libyen klättrar. FN-prognos från 2009 för hur välfärdslistan beräknas se ut 2030. Sveriges växande invandrade underklass gör att Sverige snart är ett utvecklingsland.
Libyen är i sanning ett mångkulturellt land. Fyra stycken större etniska grupper (araber, berber, tuareger och tubu) fördelade på drygt ett tjugotal olika stammar eller klaner. Det finns redan nu motsättningar mellan olika rebellgrupperingar. Risken för ett maktvacuum efter Gadaffiklanen med efterföljande inbördeskrig är överhängande. Många familjer och klaner har förlorat mycket på kriget och vill så fort som möjligt återta maktpositioner, landområden, rikedomar och inflytande. Andra vädrar morgonluft och ser sin chans att skjuta fram sina positioner.
Att ge folket sin frihet. SÅ har det låtit från USA och dess allierade förut. 2001 lät det så när man skickade in soldater i Afghanistan. 2003 sa man samma sak när Irak invaderades. Hur demokratiskt är Afghanistan idag och hur fria och trygga är egentligen irakierna? Är det överhuvudtaget möjligt att ge folket frihet inom statsgränser som skär rakt genom etniska grupper, religiösa inriktningar och klantillhörigheter? Om ingen känner någon samhörighet med statsmakten, finns det då en fungerande stat?
Utvecklingen i Libyen har varit lovande under en längre tid. Gadaffi, trots alla sina brister och sin grymhet, delade i stor utsträckning oljerikedomarna med folket. Enligt en FN-rapport från 2009 beräknades Libyen ha gått om Sverige i HDI (Human Development Index) till år 2030. Det var innan inbördeskriget bröt ut och NATO bestämde sig för att gå in i kriget på rebellernas sida.
Hur många tror att Libyen om två år kommer att vara ett blomstrande föredöme på den afrikanska kontinenten? Är inte risken istället överhängande att Libyen förvandlats till en oroshärd lik Irak där storbolag stjäl olja och andra naturtillgångar medan folket slåss om de smulor som faller från dessa bolags bord?
din okunskap i den libyska verkliga situationen är stor. de motsättningar som många talar ska finnas mellan de etniska grupperna i Libyen och mellan de så kallade klanerna är så överdrivna att det är pinsamt. det var Seif i sitt första tal som tog upp det och försökte intala och övertala alla om att det var ett problem och att enbart den usla regimen kunde bindasamman landet. det är så ytterst löjligt att jag inte finner ord. propaganda för att skrämma folket och sätta dem emot varandra.
Att Gaddafi delade med sig en stor del av oljerikedomen är även det ett stort fel. visste skedde det en del utveckling, men att acceptera lite utveckling samtidigt som mkt pengar försvinner till rika och korrupta, till mutor och till soldater, det är inte något jag är villig att acceptera. vården och utbildningsväsendet är så uselt att vi måste åka till Tunisien och tom syren eller Ukraina för att opereras, är det att dela med sig om av rikedomar.
Libyen har varit ett land där yttrandefrihet inte varit att tala om och där människor fått lära sig att ta hand om sig själva för att kunna överleva då det inte är så mkt man kan vänta sig ifrån den så kallade socialistiska staten. Hoppas att alla martyrer och alla som drabbat i frihetskampen kommer kunna vara stolta över sin bedrift och att Libyen kan resa sig som ett land. förtryck och orättvisa är alltid värt att kämpa emot.
Jag har aldrig tyckt att Gadaffi är en trevlig kille och tycker på sätt och vis det är bra att han är borta från makten. Samtidigt anser jag inte att det är Sveriges sak att som stridande part delta i en inre väpnad konflikt i ett annat land. Sverige strider under NATO-befäl, utan FN-mandat och krigar i ett annat land utan stöd för det i svensk konstitution. Det är nog ingen som längre ifrågasätter att NATO stöder rebellsidan och inte agerar i Libyen som neutral part enbart för att skydda civila.
Men. Vi får hoppas att Libyen nu verkligen blir en blomstrande demokrati med yttrandefrihet, religionsfrihet och fullständiga medborgerliga rättigheter för alla oavsett kön, etnicitet eller religion. Det vore något unikt för den här delen av världen.
Tyvärr är jag inte beredd att tro på den utopiska drömmen. Den som lever får se hur det blir med Libyen i framtiden.
Libyen är bara ytterligare ett offer för bank- och finanselitens desperata försök att hålla sitt system igång. Massmedia med Bonniers DN i spetsen kör på för fullt med sin propaganda mot Gaddafi samtidigt som man undviker rapporterna om hur rebellerna mördat, våldtagit och plundrat på sin väg mot seger. Det fanns en god anledning för DN och andra att göra något åt kommentarsfälten i deras artiklar. Det började osa för mycket sanning bland kommentarerna när folk nu börjar vakna upp till vad som händer.
Det har även sedan länge varit klarlagt att Al-Qaida spelat en nyckelroll i de NATO-stödda striderna och därmed har även Sverige gett sitt stöd till organisationen. Med andra ord samarbetar svenska regeringen numera direkt eller indirekt med terrorister med stöd från NATO. Det är ingen slump att först hitta CIA i händelsernas centrum för att sedan höra rapporterna om hur deras främsta tillgång Al-Qaida praktiskt taget leder upproret.
Libyen var aldrig tänkt att befrias från en diktator. Hela syftet med kriget var att förstöra landet och sätta det under bank- och finanselitens styre. Vem är vän och vem är fiende i dessa dagar ? Vårt främsta vapen för att stoppa dessa galningar är att avsluta samarbetet. Gå inte med i militären, flytta bort pengarna från de största bankerna och stöd kravet på en ekonomi fri från tillväxt.
Artiklar att begrunda:
UN, Obama Fighting Alongside Al-Qaeda in Libya
Al-Qaeda and NATO’s Islamic Extremists Taking Over Libya
/Icehorn – vaken sedan 2003
icehorn@gmail.com