Kameruaner anordnade fest i Botkyrka och man hade uppenbarligen svårt att få dit annat än svarta afrikaner. Jag var nämligen ende svensk som kom och jag tror t.o.m att jag var ensam vit på festen. Det kanske är ko-mage eller annan inälvsmat som inte faller svenskarna på läppen, vad vet jag? Som vit man på en svart fest blev jag naturligtvis diskriminerad på grund av min hudfärg. Jag slapp betala inträde och jag fick köpa ölen billigare än alla andra.
Jag var i Kista igår kväll – en Stockholmsförort som av många uppfattas som ”invandrartät”, men av mig betraktas som ett svenne-område. Det bor trots allt betydligt fler svenskar än invandrare i Kista, det gör det inte där jag bor. Jag önskar att jag hade kunnat knäppa med fingrarna för att snabbt förflytta mig till Matrebellen i Hallunda eller frukt-handeln i Alby. Vi har ett enormt mycket bättre utbud av mat ute i min förort. Att kunna välja mellan tjugo olika sorters basmati-ris eller ett utbud av fler kryddor än salt, svartpeppar och torkad paprika skulle jag ha svårt att leva utan.
För att inte nämna priserna. Jag ryggar tillbaka varje gång jag ser att ICA i någon innerstadsbutik vill ha 44.90 för ett kilo tomater, när de kostar 14.90 hemma. En påse kryddor kostar några kronor här, samtidigt som en burk med hälften så mycket innehåll kostar minst det dubbla på Hemköp. En kartong ”Meat Masala”-mix, eller en kartong med Bombay Biryani eller Korma Curry, hur många svenskar har det ståendes hemma i skafferiet? När köpte du det senast för tio kronor?
Det här är mångkulturens goda sidor. De är alla bra – åtminstone för mig.
Det här är vad media vill lyfta fram det är den moderna mediakratins dilemma, man vill se allt svartvitt. Mångkultur är i TV och tidningar antingen något enbart positivt eller något enbart positivt. Det finns inga nyanser på de svenska nyhetsredaktionerna. Gärningsmannen är i den idealiserade Aftonbladet-världen alltid en vit man, offret är svart – helst en kvinna. Mångkulturen är gemytlig och berikande, det svenska får stå tillbaka som bakåtsträvande och kulturfattigt.
Hanne Kristin Rodhe, chef vålds- och sedlighetsroteln i Oslo
Vålds- och sedlighetsroteln i Oslo gick igenom samtliga överfallsvåldtäkter som utförts i distriktet under en treårsperiod och kom fram till att alla överfallsvåldtäkter hade begåtts av invandrare. Framförallt var det afrikaner och kurder som polisen i Oslo pekade ut som de mest frekventa våldtäktsmännen (se video-klipp).
Jag vet inte hur siffrorna ser ut för Stockholm, men med uppgifterna ifrån Norge i bakhuvudet är det ett rimligt antagande att det skulle kunna förhålla sig på liknande sätt även i Sverige. Varje överfallsvåldtäkt utförs förmodligen inte av en invandrad gärningsman, men det finns mycket goda skäl att anta att det i en överväldigande majoritet av fallen är invandrare som är de skyldiga. Vi talar här inte om en relativ överrepresentation, vi talar om absoluta siffror. En majoritet av överfallsvåldtäkterna utförs av invandrare, precis som Leif GW Persson påpekat i TV3’s Efterlyst.
Mellan två och tre kvinnor anmäler att de blivit överfallsvåldtagna i Sverige, inte varje år, inte varje månad, inte varje vecka – utan VARJE DAG. Då räknas ändå inte våldtäkter där gärningsmannen är bekant, eller där en kvinna blivit utnyttjad på fyllan. Det handlar om våldtäkter där en kvinna är på väg hem en mörk sommarkväll och plötsligt blir nedslagen och tvingad till sex av en vilt främmande man. Det här händer, mellan två och tre gånger VARJE DAG i Sverige.
Så jag måste fråga mig själv om och om igen. FALAK Basmati Rice ifrån Punjab och alla kryddpåsar i skafferiet. Hur många våldtagna kvinnor är allt det där värt? Vad är en rimlig prislapp på min mångkulturella livsstil? En våldtagen kvinna per dag? Kanske två?
Just nu kostar min mångkulturella livvstil nästan tre våldtagna kvinnor varje dag och prislappen stiger varje år. Jag vet inte om det är värt det, även om det ändå inte är jag som betalar. Betalar gör kvinnorna i Sverige, inte med kronor och ören, utan med sina kroppar. Beatrice Fredriksson fick betala med sitt liv.
Tja, det tråkiga ämnet till trots, detta är retorik som börjar närma sig konst. Lysande.
Nu är det ju osmakligt att skriva som jag gör om något så hemskt och tragiskt men det är verkligen bra skrivet.