De som älskar och hatar oss

I höst måste både du och jag våga gå mot strömmen och trotsa tyranniet

Att våga eller att inte våga

Det har varit stiltje på bloggen och jag ska börja med att be om ursäkt, inte för att jag inte har bloggat, utan för att jag utlovade en kritisk helgartikel om Sverigedemokraterna som aldrig publicerades. Jag hade en halvskriven artikel som skulle ha avslutats och publicerats i lördags, sedan kom opinionsundersökningar och Sverigdemokraterna hamnade i korseld. Magkänslan sa helt enkelt åt mig att vänta, varför sparka på någon som redan blir sparkad på?

Jag har legat lågt med bloggandet några dagar av flera anledningar. En anledning är det underbara vackra svenska försommarvädret i Stockholm, det hoppas jag att alla bloggläsare passar på att njuta av. En annan är att jag är spänd på vilken väg media-Sverige tänker gå. Media både älskar och hatar oss SD-sympatisörer, samtliga stora svenska media är ofta inne och besöker och läser på min blogg och många andra SD-vänliga bloggar.

Skulle vi SD-sympatisörer försvinna ifrån debatten, skulle en stor del av dem som exempelvis försvarar Lars Vilks försvinna. Inte ens den svenska publicistklubben vågar ge honom sitt stöd, utan underkastar sig och ger islamisterna rätt. Journalisterna vågar inte, åtminstone inte öppet. Att våga som journalist kan vara farligt. Ulf Johansson, chefredaktör på Nerikes Allehanda, blev mord-hotad efter att han publicerade Lars Vilks rondellhund.

Därför är många av dem i hemlighet tacksamma gentemot alla oss som ytterst faktiskt försvarar just dem. Det är de som är journalister, det är de som har till yrke att skriva och därför är det deras rättigheter vi vill försvara. Vi vill lite krasst uttryckt försvara kulturelitens rätt att baktala oss, att trampa på de värden vi vördar, även om det kan kännas otacksamt ibland. Det är en demokratisk rättighet att få göra lite ”fel”, man kan tycka att Lars Vilks hund är ful och osmaklig, men förtjänar han att dö för det?

För tacksamheten verkar finnas där, den verkar kämpa sig fram genom den becksvarta åsikts-asfalt som rullats ut de senaste åren över den politiska debatten. Titt som tätt ser man att webb-tidningar släpper igenom Twingly-länkar till de mest förbjudna av de förbjudna webbsidorna. Ibland ser man länkar till Politiskt inkorrekt och FriaTider, trots att dessa bannlysts av Bonnier och Schibsted på central nivå, kanske ett tecken på civil olydnad i de redaktionella kulisserna. Allt fler höjer rösten, både journalister och författare. Det märks i debattartiklar och det syns på bloggar. Människor har helt enkelt börjat få nog. Det är upplagt för ett minst sagt intresseväckande valår.

Läs även DN debatt

About the Author