Igår beklagade sig Nicke Nordmark i Dagens Nyheter över mobben mot ”Oskar” som egentligen heter Dennis. Därmed är Dagens Nyheter föga förvånande en del av den mobb som angriper våldtäktsoffren. Man kan givetvis aldrig jämföra offer och gärningsman. Det är aldrig ”lika fel” att hänga ut en i domstol dubbelt dömd våldtäktsman som att hänga ut och begå verbala övergrepp mot det drabbade offret. Aldrig.
Det är dessutom svårt att förstå varför man valt att inte gå ut med gärningsmannens riktiga namn. Han är dömd i domstol, hans namn är offentliggjort och hans familj har själva valt att starta hemsidan friadennis.se där hans riktiga namn är uppenbart för alla läskunniga redan innan man kommit in på hemsidan. Nu när media felaktigt pekat ut en påhittad Oskar som gärningsman har det fått människor att misstänka en verklig Oscar, som inte alls har med övergreppen att göra. Allt för att media inte vill skriva ut den verklige gärningsmannens namn, media inser helt enkelt inte konsekvenserna av sina beslut. Oviljan att peka på den skyldige kan skapa problem för den oskyldige.
Försök inte ens att övertyga mig om att Dennis fått något straff, han dömdes till ungdomsvård, men i praktiken fick han tillbringa den i frihet. Han passade då på att våldta, en andra gång. Hade han dömts till fängelse, som lagen föreskriver, hade en 17-årig flicka sluppit att bli våldtagen. Om man vill dra resonemanget långt har domstolen valt att döma en sjuttonårig flicka, som inte var misstänkt för något brott, till våldtäkt. Detta utifrån något man kallar en humanistisk människosyn och i en anda av att ta hänsyn till gärningsmannens ”ringa ålder”. Offrens ringa ålder är det sällan någon tar upp till debatt.
Varför blir det så fel? Varför har vi så svårt för att se att alla beslut får konsekvenser, alldeles oavsett våra intentioner? Välvilja kan skada fler än det hjälper, men så får man inte tänka i humanismens Sverige. Vi har för länge sedan gett upp förnuftet, det analytiska, naturvetenskapen till förmån för godtycke, känslor och godtycklighet. Vi vill vara medmänskliga, förlåtande, omtänksamma, behjälpliga och alltid ha behjärtansvärda motiv. Vi pratar inte gärna om kriminella, utan hellre om individer som ”kommit på glid” eller ”hamnat lite snett”. Det är lite ojsan-ojsan och ”tänk så det kan gå när inte haspen är på”-mentalitet. Astrid Lindgren och Emil i Lönnebergas ”hyss” väntar kring hörnet. Våldtäkt har reducerats till just detta, ett hyss, ett pojkstreck, offren får skylla sig själva.
En god portion av förklaringen till att domarna blir som de blir ligger i att en domstol faktiskt inte behöver följa lagen. Det kan låta absurt, men det är ytterst åklagaren som väljer vilken paragraf eller vilket prejudikat han eller hon vill åtala efter. En annan förklaring är att ytterst få våldtäktsoffer orkar gå igenom det lidande det innebär att bli förringad i en svensk domstol. Att bli verbalt spottad på i ansiktet av gubbar som undrar om inte urringningen var lite väl avslöjande och om det kunde ha eggat gärningsmannen. Det är en process få vill återuppleva genom överklagande till högre instans. Det blir bara fler gubbar som vill veta mer om offrets samliv och sexuella erfarenheter, fler som frågar om vilka kläder man hade på sig.
Oavsett vilket är det uppenbart att några timmars samhällstjänst knappast kan räknas som straff. Det finns tiotusentals arbetslösa i Sverige som söker jobb och som skulle ge vad som helst för ett arbete, hur kan då arbete ens klassas som ett straff? Det är inget annat än ett uttryck för hur etablissemanget ser på arbetaren, det är den socialdemokratiska synen på arbete. Arbete är något ont, dåligt, något som hör samman med förtryck. Inte undra på det, då det är få på Socialdemokraternas huvudkontor på Sveavägen eller Moderaternas huvudkontor i Gamla Stan som någonsin haft ett hederligt arbete.
Vad heter hon linnea egentligen då?
Hur ser ni inför att de på TV har givit support mot tjejen och fått nästan hela Sverige emot er? Det ända sanna är faktist att det är bara ”tjejen” eller vad hon nu heter och Dennis vet vad som hände inne på toaletten. Själv tycker jag det är märkligt att han erskänner samma historia som flickan anmäler med, men fortfarande kommer anklagandet på att han kände press? Hur tycker ni om detta?
Du får ursäkta mig, men jag förstår tyvärr inte din svenska. Är det mig du har frågor till, eller någon annan?
Bloggo, jag tänkte också på detta: även om det är domare som till sist bestämmer straff, har han bredvid sig flera nämndemän ur olika partier. Hur kommer det att se ut i framtiden, när polistisk-religiösa personer ska sitta där och som prognosen säger, kan höra till muslimsk majorität? Kommer inte dessa personer påverka dels vid lagstifftande och sedan vid användning av lagen i domstolar? Jag menar att redan idag består nämndemän av personer som inte har demokrati på partiprogrammet. Ja, min bedömning är att i framtiden, så där om 30 år (kanske tidigare) kan en och annan muslim med radikala idéer sitta i domstolar. Kanske tom sharia lag ska användas.
Ja!
Sverige i ett nötskal!
Skulle dock vilja addera till hela händelsen det faktum att Pojken anses av samhället fortfarande som mindreårig.
Vart kommer värderingarna i från?
Vem är ansvarig för att en 17 årig pojke genomför så grova handlingar.
I lagens mening är vi ju ännu inte bemyndigade förr än vid 18 år.
Vilket ansvar ger vi egentligen föräldrar till mindreåriga som utför grova brott?
Läste precis artikeln i SvD där Mamman fortfarande anser sin son vara oskyldig.
Vad ger hon sin son för sociala värderingar?
Vilket socialt arv kommer pojken att ha med sig i sin framtid?
Det är sällan barnens fel att det går så galet för dom i samhället.
Det fundamentala problemet ligger i den uppfostran, eller snarare brist på uppfostran och goda värderingar som föräldrar för vidare till sina barn.
Skyll inte allt på pojken och gör honom till en ”ond” skapelse.
Kunde jag föreslå en grundlagsändring som gav föräldrar till mindreåriga ett större ansvar, kanske till och med ett straffansvar för grövre brottshandlingar så skulle vi kanske kunna åstadkomma en skillnad i skolorna, och ute i samhället.
I övrigt gillade jag den vinkling som var gjord här!
Min ambition är inte att göra någon till en ”ond” varelse. Att låsa in en våldtäktsman, oavsett ålder, har inget med ondska att göra. Det handlar om att skydda kvinnor och unga flickor ifrån övergrepp. Den rättspolitik Sverige för har havererat för länge sedan, offren blir de i samhället som har sämst möjlighet att värja sig. Kvinnor, barn och äldre pensionärer.
Bra skrivet. Dock tror jag det finns ett egenvärde med en lindrig straffskala. Jag bor i USA och här är straffen HÅRDA, något som inte tycks hindra brott. Förvisso är straffen i Kina också hårda och där är brottsligheten låg, så hela sanningen kan förstås inte utläsas från straffskalan.
”Bjästaaffären” visar också på hur svårt det är att tänka själv i ett inarbetat kollektiv. Människor i Bjästa är säkert inte ondare eller dummare än någon annanstans och det här fallet visar övertydligt det lilla samhällets sårbarhet när ”fel sanning” etableras av de tongivande.
Fortfarande handlar det inte om ”straff eller vård”, läs gärna min artikel om det. Det är inte gärningsmannen – brottslingen – som ska stå i centrum när man tar beslut i offentligrättsliga frågor.
USA har en väldig spridning i brotts-statistiken, det skiljer enormt mellan olika delstater. Framförallt har det att göra med den etniska sammansättningen av delstaternas befolkning, men även tillgången till vapen är en avgörande faktor. De övervägande vita delstaterna i norr har avsevärt lägre brottslighet än delstater i södern med stora svarta befolkningsgrupper (jämför North Dakota och Vermont med Tennesse och Louisiana).
Bekymret med hårda straff – som jag personligen inte har något emot i enskilda fall – är att hårda samhällen sannolikt skapar hårda medborgare. Med andra ord: Om vi vill skydda oss och vårt samhälle genom att bestraffa brott hårt finns det en överhängande risk att effekten blir den motsatta. Klyftor, alienering och känslor av mindervärde och maktlöshet skapar motsättningar som i slutänden kan leda till eskalering av brott och våld – ur ett samhällsperspektiv. Jag tycker mig se denna effekt i USA. North Dakota, t ex har ju, liksom Vermont, homogena, ekonomiskt ungefär likabemedlade befolkningar med i huvudsak likartade värderingar och agenda (och låg brottslighet i jmf med inhomogena, tättbef stater) – något som stöder att inklusion i samhället snarare än alienering skapar sämja.
Nåja – viktigare än detta tycker jag betydelsen av egen reflektion och att inte dras med i kollektiva ”drev” som det i Bjästa. Jag tror att denna typ av felaktiga kollektiva ställningstaganden p g a uttalanden från tongivande personer är mycket vanliga (särskilt på mindre orter där taket är lägre) och skapar personliga tragedier som är mer otydliga och svårgreppbara än detta allvarliga och upprörande fall i Bjästa. Fram för eget tänkande och reflektion!
Jag vet inte var i USA du bor och var du uppfattat denna effekt, men USA är som du mycket riktigt påpekar, inte en homogen ”nationalstat” i samma utsträckning som exempelvis Sverige är (var). Detta skapar alienering, kulturkrockar och spänningar i samhället. Det är precis detta som svenska politiker förnekar är ett faktum.
Jag tror vi två har väldigt olika uppfattningar om vad ett ”hårt” samhälle är. Det beror på för vem det uppfattas som hårt. Det är klart att man som våldtäktsman vill ha låga straff, helst inga alls, för våldtäkter. Det gör att offren blir mindre benägna att anmäla och då kan man fortsätta med sin ”hobby” ostört. Personligen har jag ingenting emot om våldtäktsmän och andra kriminella uppfattar att samhället är ”hårt” för dem. Jag ser inga problem med det alls.
Jag är övertygad om att framtidstro (likartad möjlighet till utbildning, arbete och välstånd), känsla av rättvisa och likabehandling och ömsesidig respekt helt överskuggar faktorer som genetik eller uppväxtkultur i fråga om drivkrafter för – eller snarare motvikter mot – spänningar i samhällen. Jag har arbetat med människor från väldigt många kulturer och det är aldrig några problem – men så befinner vi oss oftast i en ekonomiskt väletablerad situation med lika möjligheter till framgång.
Kulturkrockar är en tillgång, inte ett problem – om alla inblandade visar och visas respekt.
USA är ett hårt samhälle: Fängelser här är straffanstalter som inte återanpassar någon och där risken att bli misshandlad eller t o m dö inte är obefintlig på högsäkerhetsanstalter. Fångar har ingen rösträtt. Dvs man skapar en ”brottsklass” som helt förlorar hopp och framtidstro.
För alla medborgare gäller att får man cancer kan man bli utförsäkrad och förlora möjligheten till sjukvård. Förlorar man jobbet finns inget skyddsnät, utan man BLIR bostadslös och hungrande. För att få en bra skolutbildning måste dina föräldrar ha råd med privatskola eller råd att bo i ett välbeställt område som rekryterar bra lärare och elever. Och sen måste de betala dina ev högskolestudier.
Knappast lika möjligheter för olika medborgare. Brott kan vara enda sättet att överleva.
Så är det inte i Sverige och det är mycket bra. Jag tror vi svenskar ofta glömmer bort vilket fantastiskt land vi är medborgare i. Det är nyttigt att pröva på lite alternativ till det kära fosterlandet ibland. Mig har det gett nya och värdefulla perspektiv.
Jag pekar på ett problem och du drar genast upp att du menar att det finns större problem i USA, som du säger dig bo i. Sedan drar du upp den vanliga gamla vänster-skåpmaten, klassperspektivet. Om alla bara fick det lika bra skulle alla bli snälla mot varandra.
Och så kan man givetvis resonera, att allt är bra och frid och fröjd och tänk vad bra vi har det. Men när dammet lagt sig efter att vi dansat färdigt i ring och varit sådär glada som bara människorna i ”Vakna” och ”Vakttornet” kan vara. Hur mår då egentligen den där fjortonåriga flickan som blivit våldtagen?
Om jag ordnar adressen till dig, åker du då hem till henne och förklarar vilket fantastiskt land det är hon är medborgare i? Berättar du då för henne att hon kanske borde prova på lite alternativ till sitt ”kära fosterland”? Kan du motivera för den 17-åriga flickan utifrån dina vänsterideal varför det var så viktigt att just hon blev våldtagen? Att våldtäktsmannens rättigheter väger tyngre än hennes? Att hon som kvinna ska hålla käft och finna sig i sitt öde för att vi inte ska få något du menar är ett ”hårt” samhälle?
Oj, oj. Nu missförstår du mig helt.
Bjästa-fallet är fruktansvärt och 17-åringen och det är ju fullkomligt absurt att han välkomnas tillbaka i skolan/samhället trots det han har gjort. Det svenska rättssystemet har ju, såvitt man kan förstå, dömt korrekt. Låt vara att han tydligen inte låsts in som han borde, men han dömdes ändå för sitt brott.
Det värsta är ju att ingen ställer upp för henne. Istället för att ta till sig fakta blundar lokalsamhället för verkligheten. Man tar till sig rykten från ”trovärdiga”=starka/populära källor och avstår egen faktagranskning. DET tror jag är ett vanligt och stort problem. ”Alla vet ju att” ”Det är ju allmänt känt att” ”Ingen kan ju säga emot att” och liknande fraser är allvarliga varningsflaggor som ofta indikerar slarvighet med tolkningen av underliggande data.
Rättssystemet har dömt honom korrekt. Att han inte får ett tydligt straff är fel och inte bara en otjänst emot honom utan mot hela samhället.
Viktigare än något annat är att folk tänker själva och kollar upp fakta innan man går med i propagandan och följer med ”mobben” – annars kan det gå som i Bjästafallet. Bjästabor är säkert inte värre än andra människor i allmänhet, men deras slarvighet med faktagranskning har skapat en situation som en oskyldig tjej aldrig borde behöva hamna i. Jag menar att detta inte är ovanligt – att slarviga sanningar fortplantas lavinartat och försätter medmänniskor i olyckliga situationer som är svåra eller omöjliga att reparera – som i Bjästafallet.
Våldtäkten i sig var hemsk, men vad jag förstod på hennes egna ord i Uppdrag granskning, var det de vanliga svenskarnas (i det troligen homogena Bjästa) beteende, hennes vänners och medmänniskors beteende, som drev henne bort från sin hemort och sin familj. ”Jag har det bra där jag är nu”, sa hon. I det mer heterogena Stockholm. ”Varför skulle jag pröva åka tillbaka?” Och detta för att hennes lärare, vänner och medmänniskor inte orkade kolla fakta och ta egen ställning. ”Han är ju säkert en fin kille. Alla säger ju det”. Just det.
Jag vänstervriden
Kul tolkning!
Läser sällan bloggar. Du hade dock en intressant infallsvinkel!
Samhällstjänst är onekligen löjligt i förhållande till brottet och detta fall är inte unikt. Jag känner till fall med väpnat rån där minderåriga förövare dömdes till ca 200 timmar samhällstjänst.
Jag skyller gärna på PK domstolar som styrs av FI-Genus kärringar.
Nämndemännen i domstolarna är politiskt tillsatta, så helt fel ute är du inte. Alltså är det till viss del avgörande vilken politisk majoritet som styr i just den kommun där man ställs inför rätta.
Intressant infallsvinkel! Alltså, i dagens av arbetslöshet präglade Sverige är det en belöning att få arbeta, inte ett straff! Så sant, så sant. Återinför straffen! Då kan arbetslösa få jobb som plitar, om inte annat.
Jag menar inte att arbetslösa ska påtvingas någon form av arbete de inte vill ha, jag menar bara att arbete knappast kan kvala in på straffskalan. Det är en mycket märklig syn på arbete som förmodligen bara förespråkas av några tusen kulturelitister. Det säger ganska mycket om etablissemangets syn på Sveriges arbetstagare, hur mycket arbetarparti man än påstår sig vara.