En pall tusenlappar
Sveriges Ingenjörer och Unionen har slutit avtal och Wanja Lundby-Wedin är kritisk säger hon. LO-förbunden har blivit övergivna och står nu ensamma om man vill hota med strejk eller andra åtgärder. Men Unionen slår ifrån sig, man fick en bra deal tycker man och menar på att LO kunde ha fått lika mycket. Det är upplagt för inflationsfest.
Inflation, det är det fenomen som gör att man inte längre kan få en lägenhet på Södermalm för hundratusen kronor och inte kan köpa en liter mjölk för 3:25. Det är detta denomen som gör att SL-kortet kostar så vansinnigt mycket nuförtiden och den är till stor del skyldig till att vi inte längre använder tio-öringar och fem-öringar. Motorn i inflationen är delvis fackförbunden som ständigt kräver högre löner för sina medlemmar, alla som får löneökningar jublar och företagen tvingas höja sina priser för att ha råd med högre löner. Inom något år har pris och hyreshöjningar ätit upp de futtiga procent man fick i löneförhöjning och allt känns precis lika dyrt som förut.
Man är helt enkelt tillbaka på ruta ett minus de produktionsförluster samhället lidit av strejker och andra konfliktåtgärder. Dessvärre sitter man som arbetstagare alltid i skiten, det är inte rika kapitalister, topp-VD:ar eller griniga chefer som blir lidande i lönekarusellen. Ytterst slår hela systemet tillbaka på den lilla människan. Det går inte att klandra Wanja Lundby-Wedin, hon skrattar hela vägen till banken. Fackpamparna sitter själva i styrelser för flera bolag som har arbetstagare vars intressen de egentligen ska försvara. De har dubbla lojaliteter helt enkelt, de tjänar ytterst själva pengar på att trycka ned dem vars intressen de är avlönade att försvara.
Men att kategoriskt beordra alla arbetare i Sverige att vara nöjda med sin lön fungerar inte, inte i skenet av hur börsbolagens styrelser och VD:ar nyligen delat ut miljardbelopp till sig själva i bonusar och höjda arvoden. Höjningar som är oproportionerligt höga sett till inflations och löneutvecklingen i stort i Sverige. Staten är storägare i flera börsbolag, men statens representanter låter sig villigt hunsas och röstar helt enkelt för miljardrullningen. Statens pengar, dina och mina surt förvärvade pensionspengar, hamnar i fickorna på en liten elit med förgreningar in i den politiska maktens korridorer.
Regeringen försökte förra året sätta upp direktiv för hur AP-fonderna skulle rösta när det gällde bonusar. De slog bakut, sa att staten inte skulle lägga sig i deras jobb. En liten klick fondförvaltare tycks ha glömt bort vems pengar det är de förvaltar, vem som är deras uppdragsgivare, vem de har att tacka för sitt jobb. Tidningarna fylldes med artiklar där regeringen angreps för hur frågan hanterades. I Reinfeldts kläder hade jag omedelbart entledigat hela direktionen för samtliga AP-fonder, utan lön eller hopp om avgångsvederlag samt övervägt åtal för grov förskingring och grov trolöshet mot huvudman. Det är inte att ta i med hårdhandskarna, att förskingra miljarder av skattebetalarnas pengar med motiveringen att det alltid har varit så håller inte.
När man vet, ser och hör allt det här så är det självklart att man som arbetstagare vill strejka, protestera och säga ifrån. Men det är lönlöst. Om du så får 10% mer i lön, kommer de rikaste se till att få 20%. Löneklyftorna kommer alltid att fortsätta öka så länge högersidan är rädd för att ingripa av rädsla för att det ska uppfattas som socialism och vänstern hotar krossa det fria samhället och marknadsekonomin för gott med total planekonomi.
