Maria Wetterstrand går fortsatt framåt i opinionsundersökningarna, uppburen av medias starkt Miljöparti-positiva artiklar. I en undersökning ifrån Göteborgs universitet konstaterades 2006 att 23% av Sveriges journalister sympatiserade med just Miljöpartiet och 13% med Vänsterpartiet. Den dåvarande rödgröna regeringssidan hade stöd ifrån 67% av journalisterna. Svenska Dagbladet, som enda tidning, har ömsom varit skeptisk till glorifierandet, ömsom stämt in i hyllningskören. I en ledare på juldagen frågade sig Per Gudmundson på Svenska Dagbladet om halva journalistkåren gått och blivit miljöpartister. Idag är Svenska Dagbladet något mer okritisk när man krasst konstaterar att Miljöpartiet idag är Sveriges tredje största parti.
Media hyllar okritiskt Miljöpartiets politik och dess företrädare. Få om ens någon ifrågasätter den förda politiken, att Peter Eriksson kör runt i en bränsleslukande SUV eller de miljömässiga tveksamheterna i att satsa på spårtaxi istället för kollektivtrafik. För när man börjar analysera Miljöpartiets partiprogram och partiets förslag i miljöfrågor upptäcker man snabbt en ihålig och bristfällig politik. Ur miljösynpunkt är det mycket som inte stämmer med verkligheten, man förespråkar i stor utsträckning en politik som låter bättre än vad den är. Det räcker inte med att sätta miljö i partinamnet för att få en bra miljöpolitik, lika lite som att man blir ett mer folkligt parti för att det står folk i partinamnet eller mer svenska av att börja sitt partinamn med Sverige.
