Idag är det mycket rödbrun politik i media. I RUT-frågan har Mona nu efter mycket velande valt att ge efter för trycket ifrån vänsterkanten och deklarerar idag tydligt att det ska bort. Socialdemokraterna i Stockholm har med Carin Jämtin i spetsen först nu, efter decennier av misslyckad integrationspolitik, kommit på hur man ska lösa ett problem man hittills inte ens erkänt har existerat. Socialdemokraternas revolutionerande lösning stavas föga förvånande BIDRAG. Bidrag till småföretagare i de segregerade förorterna, så har man slängt ut lite billigt valfläsk som förhoppningsvis ska kunna köpta Socialdemokraterna en valseger i rikets största stad. Undrar om bidrag kan få stopp på upplopp, stenkastning, brinnande bilar och skenande brottsstatistik. Vi får alla hoppas det, för allt tyder på att Socialdemokraterna tillsammans med sina brungröna kollegor på vänsterkanten bildar regering efter valet. Åtminstone om man får tro Aftonbladets opinionsundersökning. Fyra år med en fascistregim, vi får alla hoppas att det fortfarande hålls fria och öppna val i Sverige 2014.
Men i skuggan av medias lockartiklar utspelar sig en mörkare historia denna och nästa vecka när hundratusentals unga pojkar och flickor kommer tillbaka till skolan efter en sportlovsvecka.
Anna, namnet är fingerat, promenerar igenom skolkorridoren. Hon är tolv, snart tretton, och har ganska nyss börjat i sjunde klass. Hora, ordet ekar efter henne genom skolkorridoren ifrån en grupp betydligt äldre invandrarsvenskar. Hon vänder sig inte om, men varje gång hon hör ordet hugger det till i ryggraden. Hon har aldrig legat med någon, aldrig haft en pojkvän eller ens kysst någon. Än är hon bara ett barn, ändå är det här hennes vardag. Hon skyndar vidare, rädd att någon ska försöka ta tag i henne, ta henne på brösten eller på rumpan som de gjorde i förra veckan. De få gånger det finns lärare i korridoren vågar de inte ingripa, det har vid ett tillfälle tidigare lett till DO-anmälan och mycket negativ publicitet. En lärare tvingades säga upp sig i samband med det.
Det här är Annas och tiotusentals unga flickors verklighet i Sverige idag. De lever i ett svenskt Guantanamo, ett fångläger de enligt lag är skyldiga att vistas i varje dag. De politiska krafter som försökt belysa problemet drunknar snabbt i glåpord och tillmälen riktade ifrån en grupp högljudda vänsterfascister. Media stämmer allt som oftast in i glåpords-kören och tillsammans sprider man en vidrig kvinnosyn. Visst. Angrip Sverigedemokraterna, eller alla politiker som pekar ut den misslyckade integrationspolitiken för den delen. Men på vilket sätt hjälper det Anna? Att bara lägga locket på och deklarera problemet som en icke-fråga hjälper ingen.
PK-eliten sitter i TV-sofforna dagarna i ända och frågar sig själva varför dagens ungdom mår så dåligt. Märkligt, är inte åtminstone en del av förklaringen ganska uppenbar? Besök en svensk grundskola, vilken som helst, så inser du ganska snart att situationen är extremt allvarlig. Kränkningar och våld är vardag. Skolan har utvecklats till ett svenskt Guantanamo, den enda skillnaden är att våra fångar är minderåriga, har aldrig begått något brott och betydligt fler kommer aldrig levande ur sitt fångläger. Livet blir allt för kort för många unga tjejer, det vittnar mången tidningsrubrik om. Torteras man inte till döds av någon annan, så är risken stor att man avslutar livet på egen hand.
Relaterade artiklar:
Man kan undra om du är en ”avhoppad” journalist som skriver under pseudonym för att du genomskådat medias enkelspåriga nyhetsrapportering.
Man kan ju också undra om redaktörernas åsiktspiska gör att ”avfällingar” (journalister som trots allt kanske har en annan åsikt under ytan, för såna måste väl finnas?) fläskar på ännu mer, för att göra t.ex. snyfthistorierna om de ensamkommande flyktingynglingarna på gränsen till löjeväckande.
Det kanske är deras enda sätt att protestera och hoppas att vannligt folk ska genomskåda taskspeleriet. Vad tror du?
Avhoppad vet jag inte. Det enda jag kan minnas att jag hoppat av är scouterna för väldigt många år sedan. Jag är bara en vanlig medborgare som precis som de flesta andra har möjlighet att möta och prata med olika människor och skildra verkligheten omkring mig. Det är faktiskt inte särskilt svårt. När jag skrev min artikel om Sverigedemokraterna åkte jag helt enkelt dit och mötte dem på plats, det är inte direkt kärnfysik. Jag tror att det fanns en tid då journalistiken var just sådan, man utgick ifrån den lilla människan, journalisten var ödmjuk och såg sig som en samhällets tjänare. Idag är journalistik ideologisk, den lilla människan har reducerats till en teori och vi är alla bara en kugge i maskineriet som ska fås att tycka som journalisten vill. Journalister ser numera ned på sina läsare, man betraktar dem som en obildad pöbel som finns där för att ge journalisterna makt och inflytande, istället för tvärtom.