I vargens gryt

Södermalm, den rödgröna stadsdel där folk bor som har pengar, men ändå vill känna sig lite alternativa. Här kopplar tusentals människor av på något av de otaliga kvartersfiken varje dag, och tar sig tid att prata om alltifrån världsproblem till smink och mode. Därav har stadsdelen fått det lite nedsättande smeknamnet latte-Söder. Jag är på väg till Sverigedemokraternas partihögkvarter, som ironiskt nog ligger här mitt bland kulturelitens kulinariska caféer i en lokal i hjärtat av Södermalm. Som av en händelse tittar jag upp och kan inte låta bli att le när jag ser kupolen och minareten på Stockholms moské avteckna sig mot februarihimlen.

Media har det senaste halvåret skrivit åtskilliga spaltmetrar om fenomenet Sverigedemokraterna, den ena proffstyckaren efter den andra har tillåtits yttra sig. Man har pratat om, men ofta dragit sig för att prata med detta kontroversiella parti. Visst har Jimmie Åkesson fått delta i en och annan debatt, men i de allra flesta mediala sammanhang där SD kritiserats har de aldrig erbjudits minsta möjlighet att värja sig ifrån påhoppen. I TV-sofforna har olika mediehaussade ”kändisar” yttrat sig. Det tycks som om att LO/Schibsted-ägda tidningarna Aftonbladet och Svenska Dagbladet tävlar mot Bonnierägda Dagens Nyheter, Expressen och TV4 i demokratiförakt. Man kan helt enkelt inte acceptera att en stor del av väljarkåren har en avvikande uppfattning om ett politiskt parti.

Medias roll borde vara att objektivt granska och rapportera, men det har man för länge sedan slutat att göra i Sverige. Så jag tänkte göra det som sveriges samlade journalistkår inte vågar göra, nämligen ta mig till Sverigedemokraterna och ta reda på vad det egentligen är de vill. Vad är de för människor, vad har de för åsikter, egentligen? Jag är trött på att veta vad Malou von Sivers tycker och anser att Sverigedemokraterna har för åsikter, jag vill höra dem berätta själva. Om deras åsikter är så tokiga, är det väl ingen fara att låta dem få uttryckas? Jag har aldrig gjort något liknande förut, jag har aldrig pratat med en sverigedemokrat, jag har aldrig varit i ett partipolitiskt sammanhang överhuvudtaget.

Jag kontaktar först Sverigedemokraterna via e-post, efter lite brevväxling får jag ett telefonnummer jag ska ringa. Jag ringer upp och får prata med en man som undrar lite vem jag är och vad jag vill. Han är tillmötesgående, men jag uppfattar honom samtidigt som aningen reserverad. Förståeligt kanske med tanke på uppståndelsen, mediainfiltratörer och det ständiga hotet om våld ifrån vänstergrupper. Jag presenterar mig och förklarar att jag är nyfiken på partiet och eventuellt vill bli medlem. Jag får ytterligare ett telefonnummer jag ska ringa, denna gång svarar en ung kvinna på andra sidan tråden. Jag får en adress och blir inbjuden till en informationskväll på partikansliet som egentligen bara är till för partiets egna medlemmar och förtroendevalda.

På kvällen Dagen SD står jag utanför adressen och tittar konfunderat omkring mig. Jag blir guidad via telefon till en massiv ståldörr längst in i ett parkeringsgarage. Inga partibeteckningar eller symboler avslöjar att det är just här Sverigedemokraterna håller till. Man är försiktiga med att visa var man finns. I rapporten Hot mot förtroendevalda varnar Säkerhetspolisen för det ökande politiska våldet i Sverige där just SD är det mest utsatta partiet. I flera fall har hoten lyckats, förtroendevalda har lämnat sina politiska uppdrag. Det rör sig om företrädare som blivit beskjutna med vapen, utsatts för mordbränder och fått hjulmuttrar på sina bilar lossade. Den person som tar emot har själv blivit utsatt för ett mordförsök.

Jag visas ned i ett skyddsrumsliknande utrymme i källaren där några ifrån partiet redan samlats. Här har Sverigedemokraterna huserat sedan 90-talet och man ursäktar sina lokaler. Det beror på ekonomiska skäl menar man, man hoppas på bättre lokaler efter valet då man även hoppas på eget kansli i Riksdagshuset. Mycket avgörs i och med valet, riksdagsmandat innebär betydligt mycket mer pengar att röra sig med. Tillsvidare får man nöja sig med något som liknar ett lite större fikarum för kvällens samling. I samma utrymme finns en kyl och mikrovågsugn för dem som arbetar och är aktiva i partiet.

Kvällen börjar jämställt, två män och två kvinnor är på plats. Ganska snart trillar dock allt fler män i alltifrån gymnasieålder till pensionsålder in. Den första fördomen kan vi alltså bocka av, Sverigedemokraterna är ett mansdominerat parti, ett faktum man heller inte förnekar och åtminstone säger att man vill ändra på. Men därefter tar det stopp, t.o.m jag får en väldigt annorlunda uppfattning av Sverigedemokraterna som parti. Det är en blandad skara på tio-femton politiskt intresserade som i mina ögon ger mer intryck av arbetarparti än den politiska eliten hos Sossarna på Sveavägen. Det är mer av en gräsrotsrörelse, långt ifrån elitism och politisk professionalism.

Det pratas politik. Invandringsfrågan och framförallt islamismens påverkan på samhället finns självklart med. Vissa verkar känna en oro eller rädsla över utvecklingen, en kille som varit medlem i ungdomsförbundet frågar sig om invandringen ändå inte varit berikande. Det är debattmässigt högt i tak och alla åsikter tillåts komma fram, det är långt ifrån det toppstyrda odemokratiska parti media velat påskina. Vid sextiden tar en förtroendevald partimedlem över och modererar debatten, ämnet för kvällen är Stockholm och vilka frågor man ska driva i Stockholm inför valet. Alla, även jag, får i tur och ordning ta upp den fråga de tycker är viktigast, ingen nämner förvånande nog invandrings eller integrationsfrågor. Jag tar upp Vänsterpartiets förslag om fri kollektivtrafik och menar att det förslaget är en bra idé, jag får direkt medhåll ifrån två andra partimedlemmar. När det ska röstas blir förslaget ändå nedröstat, kollektivtrafiken ska fortsätta att kosta pengar. De dominerande frågorna under kvällen blir just trängselskatten, kollektivtrafiken och trafiksituationen i stort i Stockholm. Människor måste kunna ta sig fram till sina arbeten, många småföretagare i innerstaden har drabbats mycket negativt av trängselskatterna och det är en partimedlem särskilt bekymrad över.

Rätt som det är dyker ännu en av Sverigedemokraternas förtroendevalda upp, på bruten svenska pratar han om invandringen. Invandringen kostar inga pengar, den går med vinst säger han och ler snett. Sedan förklarar han hur Stockholms stad gjort en rapport där invandrare konstaterats vara en tillgång för landet, men då har alla invandrare som kostat pengar lyfts ur statistiken och klassats om som flyktingar. Allt menar han för att man i den politiska debatten ska kunna hävda att man tjänar på invandringen. Han kom till Sverige från Iran på 80-talet, då ställdes det krav på dem som kom hit, han fick själv kämpa hårt för sitt uppehållstillstånd berättar han. Det menar han var bra. Idag är både han och hans familj Sverigedemokrater, trots sin invandrarbakgrund.

Pliktneger, ett nedsättande begrepp som ofta används av ”antirasister” på vänsterkanten för att beskriva de med invandrarbakgrund man anser ha fel åsikter. Men den man som står framför mig kan argumentera för sin sak, är väl påläst och ger inte intryck av att bara upprepa vad någon sagt åt honom att säga. När samtalet fortsätter kring kollektivtrafiksatsningar kommer kvällens mest invandrarfientliga kommentar. Den iranske mannen säger att vi gärna får bygga mer järnvägar, bara vi kan använda dem för att skicka hem vissa människor. Och förvånande nog möts han av högljudda protester, ”nej men sådär kan du inte säga”, utbrister någon spontant. Det är svårt att tro att det här är det Sverigedemokraterna som media ofta skriver om.

bloggo – vecka 7

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. Nästa vecka kommer att handla om Aftonbladets granskning av invandringen. Har den alltid sett ut som den gör idag?