Det handlar inte om vård eller straff

Fängelse gör kanske inte någon snällare, men medan man är inlåst kan man åtminstone inte begå nya brott.

Och sent idag kommer så denna veckas helgartikel, kanske extra aktuell med tanke på söndagens rånmord i Göteborg. AB GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 GP6 GP7 GP8 GT SvD1 SvD2 SydSv

2008 anmäldes 14′300 sexualbrott i Sverige, nästan 40 % av dessa utgjordes av våldtäkter alternativt våldtäktsförsök. De allra flesta anmäler inte att de blivit utsatta, man vågar inte. Skammen och rädslan är för stor, en tredjedel av offren är under 15 år. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) uppskattar att mellan fem och tio gånger så många brott begås utan att någon anmäler. Med enkel matematik inser man ganska snart att antalet begångna sexualbrott varje år är långt över 100′000. Det är en siffra som är minst fem gånger så hög som för trettio år sedan.

2009 anmäldes 103 rån, alla kategorier, per 100′000 invånare. Denna siffra kan jämföras med 29 stycken 1975. Det är alltså nästan fyra gånger större risk att bli rånad idag än i mitten av 70-talet. Framförallt ökade person- och butiksrånen kraftigt under 1990-talet, konstaterar BRÅ. Drygt en på hundra anmäler att de blivit rånade varje år, men man vet också här att mörkertalet är stort. De flesta personrån anmäls aldrig, och av de som anmäls går bara var nionde vidare till åklagare. Sannolikheten att just du blir rånad någon gång under din livstid är alltså hög, och när det väl händer är chansen att du får upprättelse liten.

Någonstans här i mitt inlägg skulle säkert många lockas att ledas in i ett resonemang kring hur väl brottskurvan passar ihop med invandringsstatistiken. Man skulle konstatera att brotten ökade kraftigt samtidigt som vi ökade flyktingmottagandet under 90-talet och som prickarna över i:et avsluta med de två vid det här laget ökända rapporterna ifrån Brottsförebyggande Rådet som behandlar just brottslighet bland invandrare. Men jag tänkte undvika just det resonemanget idag.

Vi har en debatt som mer eller mindre är ständigt aktuell kring brottsligheten i samhället. Det pratas om sociala insatser för unga, om att få pojkar att respektera flickor, b-kändisar som säger nej till droger och luddiga formuleringar om förebyggande insatser. Det är sådant det pratats om i flera decennier i TV-debatter och har skrivits spaltmetrar om på tidningarnas ledarsidor. De olika förortsprojekten har avlöst varandra, den ena med en än större budget än den andra. Trots allt prat om insatser, samverkan och multikulti har brottskurvan fortsatt ganska brant uppåt, som mina statistiska exempel visar. Vad det än är man gör, så fungerar det helt enkelt inte.

I Sverige har debatten kring kriminalitet destillerats ned till att handla om straff kontra vård, där den politiskt korrekta slutsatsen är att ingen blir snäll av straff. Det är därför vi sedan 70-talet kallar det kriminalvård, alla människor är egentligen goda innerst inne. Jag har sett flera yttra sig om de som förespråkar längre fängelsestraff. Man menar på att detta skulle röra sig om hämndlystnad, ett behov av att straffa och ge igen som inte hör hemma i ett modernt Sverige. Problemet är lite som att försöka få ett barn att gå och lägga sig genom att erbjuda valet att gå och lägga sig med lampan tänd eller släckt. Som svensk ges man aldrig möjlighet att reflektera över alternativa synsätt.

Personligen är jag måttligt intresserad av att diskutera vad vi ska göra med gärningsmannen och vad som är bäst för honom eller henne. Jag är mer fokuserad på vad som är bäst för brottsoffret, potentiella framtida brottsoffer och samhället i övrigt, i den ordningen. Vad som skulle kunna tänkas vara bra eller mindre bra vård för gärningsmannen intresserar mig inte alls.

Att underlåta att sätta en kriminell person bakom galler, eller att utdöma ett så kort straff att han snart är på fri fot, innebär en risk för samhället som ofta glöms bort i debatten. I ivern över att kunna kalla oss humana, förlåtande och omhändertagande, glömmer vi ganska snabbt bort den dryga miljon människor som varje år utsätts för brott i Sverige. Att inte lyckas gripa och fälla en våldtäktsman, innebär i de flesta fall att man dömer flera oskyldiga kvinnor till våldtäkt. Att släppa ut en alltför våldsam och stökig förövare efter avtjänat straff, innebär flera gånger varje år att oskyldiga döms till döden.

Vi har alldeles uppenbart svårt att se vidden och konsekvenserna som följer på våra handlingar. De straff våra domstolar tilldömer brottslingar påverkar inte bara den dömde, utan får långtgående konsekvenser för hela samhället. Ytterligare ett år i en fängelsecell, är ytterligare ett år då den dömde inte kan begå nya brott. Just därför och med mitt resonemang ovan som bakgrund vill jag lägga ett djärvt förslag.

Jag förordar en reform av hela rättsväsendet ifrån grunden. Jag vill inte för grövre våldsbrott som rån, misshandel och våldtäkt ha definitivt tidsbegränsade straff. Jag anser att alla grövre brott, alldeles oavsett om det är första eller tionde gången brott begås, ska ge livstids fängelse med möjlighet till benådning efter viss tid. När denna tid förflutit ska den dömde kunna överklaga och ansöka om nåd hos domstol. Domstolen tar då ställning till om man anser att den dömde utgör en risk för samhället eller ej. Detta ställningstagande kan baseras på hur den dömde uppfört sig i fängelset, vad denne sysselsatt sig med och hur motiverad denne är att göra om och göra rätt.

Två exempel.

1. Karl är i Borås tingsrätt dömd för grov misshandel av sin sambo till livstid med möjlighet till benådningsprövning efter två år. Efter att ha avtjänat två år i fängelse ansöker han om nåd vid Borås tingsrätt. Det framkommer då att han under sin fängelsevistelse vid ett par tillfällen framfört hot mot sin tidigare sambo, han har dessutom vid några tillfällen uppträtt stökigt.

Tingsrätten nekar Karl benådning och ny benådningsprövning beviljas först om ytterligare fyra år.

Hovrätten för Västra Sverige avslår Karl’s överklagan och han väljer att inte överklaga till HD.

2. Ali är i Stockholms Tingsrätt dömd för dråp till livstid med möjlighet till benådningsprövning efter tio år. Efter tio avtjänade år ansöker han om nåd hos tingsrätten. Ali har under sin fängelsevistelse visat stor ånger för det brott han begått, han har på eget initiativ studerat in gymnasiekompetens och påbörjat högskolestudier. Han anses dessutom av flera fångvaktare ha uppfört sig exemplariskt i fängelset.

Tingsrätten beviljar Ali benådning.

Utgångspunkten i ett sunt rättsväsende är alltid samhället, brottsoffren och de som kan tänkas bli framtida brottsoffer. Fokus kan aldrig tillåtas ligga på gärningsmännen.

bloggo – vecka 6

.

Varje helg, företrädesvis varje lördag, publiceras en artikel här på bloggen. Artiklarna är tänkte att vara av något djupare karaktär. Jag har lovat att granska Sverigedemokraterna mer ingående och sakligt här på min blogg och SD blir också ämnet för nästa veckas artikel. Tillskillnad från media där journalister tävlar om hypoteser kring ett parti man inte vet något om från utsidan, så har jag fått följa med på insidan. Jag befinner mig då för första gången i mitt liv i ett partipolitiskt sammanhang. Närmare bestämt i Sverigedemokraternas partihögkvarter på Södermalm. Missa inte den artikeln!

About the Author