Källkritik, del 1 av 3
Jag har fått en hel del kommentarer på mina inlägg, inte minst artikelserie Trädgårdsstadens lummiga grönska, som startar i Trädgårdsstaden där Aftonbladets chefredaktör Jan Helin bor, och sedan spinner vidare på ett resonemang kring fenomenet mångkultur. Det är alltid roligt med kommentarer. Jag ser att många människor tänker i banor som jag i och för sig förstått är väldigt utbredda och som det kan ligga väldigt mycket i, men som jag själv inte helt håller med om. Jag är egentligen inte samhällsdebattör, jag har förmodligen andra angreppssätt på problemformuleringar än vad som är norm. Om det är bra eller dåligt, rätt eller fel, är en bra fråga, jag vet inte, det antar jag är upp till dig som läsare.
Jag vill göra en distinktion som många har svårt med i bloggvärlden. Det är skillnad på källa och källa. Många likställer felaktigt artiklar i Aftonbladet med vetenskapliga avhandlingar. En journalist kan skriva vad han eller hon känner för, behöver sällan eller aldrig ange källa, möter aldrig någon opponent som granskar innehållet, generaliserar och förkortar och är ofta tendentiös för ett ekonomiskt eller ibland även politiskt vinstsyfte. Alltså väger en avhandling eller rapport tyngre än en tidningsartikel. Ger statistiker på BRÅ ut en rapport på 77 sidor där man avhandlar brottslighet bland invandrare, kan man inte motbevisa den med något man läst i en tidning. Det fungerar inte så.
Journalistiken i Sverige håller en låg nivå vågar jag påstå. Många journalister verkar tro att det de skriver blir sant, bara för att de skriver det. Det är därför Bonniers kan varsla 120 personer på DN och ändå hävda att tidningen inte kommer att bli sämre. Jag tror dem. Jag tror att om varenda journalist sparkades och bara lokalvårdarna blev kvar på redaktionen, skulle kvalitetsnivån höjas betydligt. Normalt folk har en spärr som gör att de drar sig för att ljuga eller skriva sådant de inte har belägg för, denna verkar saknas hos många journalister. Det var därför Aftonbladet gick ut tvärsäkert och påstod att Fuglesang tappat sin hammare på månen, ett pinsamt misstag som säger något om den journalistiska nivån. Eller bildspelet om EU-valet där även röstande i Libanon fick vara med på ett hörn. Generöst, men Libanon ligger inte i Europa och är inte med i EU.
Något media inte lyckats med är att bemöta Sverigedemokraterna på ett korrekt sätt. Journalister har allt som oftast svårt med begrepp som demokrati och åsiktsfrihet. Innebär åsiktsfrihet att man får tycka hur galet som helst? Tänk om man inte håller med om hur den andre tycker då? Tänk om jag inte tror att Sverigedeomkraterna har de åsikter de säger att de har, kan jag gå in och ändra lite i deras debattartiklar då? Bara lite grand? Visst kan man som journalist ta sig den rätten, vi har ju tryckfrihet i Sverige? Tryckfrihet innebär att en journalist har rätt att avgöra vad andra ska tycka och tänka, visst är det så? Inför åsiktsfriheten är vi alla lika, journalister mer än andra.
Att ha rätt i sak är inte samma sak som att vara bra på politik. Sverigedemokraterna kan ha rätt i vissa sakfrågor om immigrationspolitiken, många har vid det här laget för länge sedan genomskådat medias försök att påstå motsatsen. Men detta är inte samma sak som att den politik de driver är felfri, att den är något de har förmåga eller ens motivation att genomdriva. Jag kan själv göra en lång rad påståenden som är sanna, jag kan säga att himlen är blå, jorden är rund och att solen är varm. Men att jag råkar ha vissa fakta rätt gör inte att någon röstar på mig.
Ny Demokrati åkte ur Riksdagen därför att folk ansåg att de inte gjorde bra ifrån sig helt enkelt. Man kan ha världens bästa idéer, lyckas man inte genomföra dem spelar det mindre roll. Jag säger inte att Ny Demokrati hade världens bästa idéer, men jag antar att de som röstade på dem 1991 ansåg att de åtminstone var det bästa alternativet. Politik är ett spel med lobbyister, nätverkande, kohandel och mediala framträdanden.
I höst är det val, då kan Sverigedemokraterna hamna i Riksdagen. Men man får inte bara en riksdagsstol som en i TV-rutan sympatisk Jimmie Åkesson sitter på, utan minst 14 platser. En relevant fråga är vilka de övriga kandidaterna kan tänkas vara. Medias strategi är att ständigt angripa Jimmie Åkesson, en av Sveriges förmodligen skickligaste politiska debattörer och partiets starkaste punkt. Detta kan mycket väl ha varit en fördel för Sverigedemokraterna. Den mediala strategin kan å andra sidan vara att inte ge väljarna en mer nyanserad bild, av rädsla för att det skulle gynna SD mer. Outgrundliga äro journalistikens vägar.
Jag kommer att fortsätta att granska Sverigedemokraterna på min blogg, långt mycket mer ingående än vad de flesta tidningar och TV-kanaler gjort, men jag gör det inte utifrån att jag avskyr dem. Jag har försökt vara neutral, men just nu är jag mer positivt än negativt inställd till dem, tack vare medias hantering av och vänsterns våld mot dem. Förmodligen får de min röst i höst.
