Ett anspråkslöst inlägg

Perspektivfrågan, del 2 av 3

När man diskuterar samhällsfenomen är det viktigt att tänka på vilket perspektiv man har och vilken moralisk eller etisk grundval man står på. Det är lätt att glömma bort, vi har väldigt många självklarheter i det svenska samhället som kanske inte är lika självklara för alla. Alla delar inte uppfattningen att invandring är en självklarhet eller att bistånd är något positivt.

Sverige har i stor utsträckning omfamnat franska och tyska filosofer som Voltaire, Descartes och Kant som på något sätt mynnat ut i det vi i vardagligt språkbruk kallar humanism. Humanism är ett diffust begrepp som idag kan betyda väldigt många saker och används av allt ifrån ateister till religiösa företrädare och präster för att beskriva just deras livsåskådning. Utan att vi riktigt vet vad den är har den blivit ett rättesnöre för hur vi tänker, lever våra liv och styr vår uppfattning om rätt och fel. Idag är det nog ingen som vågar säga sig vara något annat än en humanist. De flesta politiska partier deklarerar varmt att de är just humanister. Humanism har kommit att bli samma sak som att man är snäll och bra.

Immanuel Kant menade att ett val som görs på bekostnad av någon annans väl, aldrig kan vara moraliskt riktigt. Man kan inte offra en individ för att tusen andra ska kunna överleva menade han. I teorin låter detta kanske bra och idén genomsyrar mycket av hur vi tänker och hur Sverige är uppbyggt. Detta trots att de praktiska konsekvenserna av tankesättet många gånger kan bli ytterst tveksamma. I praktiken är vi inte heller särskilt konsekventa och försöker ofta förtvivlat tolka om fakta för att våra val ska passa vår moraliska ledstjärna.

I Sverige har vi ofta förvirrade uppfattningar om vad vi egentligen tycker i olika frågor. Nationalstaten har någon tagit upp som ett lysande exempel. Nationalistiska eller nationalromantiska krafter trycker ofta på det nationella, en nationalitet, en etnicitet för varje statsbildning. Sverigedemokraterna är ett parti som ofta glider in på det här ämnet, och media tycker att det är förkastligt. Media, kultureliten och politiker talar istället ofta om att sudda ut gränser, avskaffa etnicitet som begrepp, alla är vi i första hand människor och det låter så vackert. I Sverige ska alla nationaliteter få plats.

Men. När vi kommer till vissa samhällsfrågor är de här tankegångarna som bortblåsta. Palestinierna ska givetvis ha rätt till en egen stat, likaså kurderna, assyrierna, tjetjenerna och tibetanerna. Indianerna borde nog egentligen också haft en egen stat och kanske t.o.m samerna. Plötsligt blir samma politiker och kulturelit varma förespråkare för det nationalistiska, för den suveräna nationalstaten.

About the Author