Perspektivfrågan, del 2 av 3
När man diskuterar samhällsfenomen är det viktigt att tänka på vilket perspektiv man har och vilken moralisk eller etisk grundval man står på. Det är lätt att glömma bort, vi har väldigt många självklarheter i det svenska samhället som kanske inte är lika självklara för alla. Alla delar inte uppfattningen att invandring är en självklarhet eller att bistånd är något positivt.
Sverige har i stor utsträckning omfamnat franska och tyska filosofer som Voltaire, Descartes och Kant som på något sätt mynnat ut i det vi i vardagligt språkbruk kallar humanism. Humanism är ett diffust begrepp som idag kan betyda väldigt många saker och används av allt ifrån ateister till religiösa företrädare och präster för att beskriva just deras livsåskådning. Utan att vi riktigt vet vad den är har den blivit ett rättesnöre för hur vi tänker, lever våra liv och styr vår uppfattning om rätt och fel. Idag är det nog ingen som vågar säga sig vara något annat än en humanist. De flesta politiska partier deklarerar varmt att de är just humanister. Humanism har kommit att bli samma sak som att man är snäll och bra.
Immanuel Kant menade att ett val som görs på bekostnad av någon annans väl, aldrig kan vara moraliskt riktigt. Man kan inte offra en individ för att tusen andra ska kunna överleva menade han. I teorin låter detta kanske bra och idén genomsyrar mycket av hur vi tänker och hur Sverige är uppbyggt. Detta trots att de praktiska konsekvenserna av tankesättet många gånger kan bli ytterst tveksamma. I praktiken är vi inte heller särskilt konsekventa och försöker ofta förtvivlat tolka om fakta för att våra val ska passa vår moraliska ledstjärna.
I Sverige har vi ofta förvirrade uppfattningar om vad vi egentligen tycker i olika frågor. Nationalstaten har någon tagit upp som ett lysande exempel. Nationalistiska eller nationalromantiska krafter trycker ofta på det nationella, en nationalitet, en etnicitet för varje statsbildning. Sverigedemokraterna är ett parti som ofta glider in på det här ämnet, och media tycker att det är förkastligt. Media, kultureliten och politiker talar istället ofta om att sudda ut gränser, avskaffa etnicitet som begrepp, alla är vi i första hand människor och det låter så vackert. I Sverige ska alla nationaliteter få plats.
Men. När vi kommer till vissa samhällsfrågor är de här tankegångarna som bortblåsta. Palestinierna ska givetvis ha rätt till en egen stat, likaså kurderna, assyrierna, tjetjenerna och tibetanerna. Indianerna borde nog egentligen också haft en egen stat och kanske t.o.m samerna. Plötsligt blir samma politiker och kulturelit varma förespråkare för det nationalistiska, för den suveräna nationalstaten.
Hej igen!
Jag har själv väldigt mycket kritik att framföra till det svenska politiska och kulturella eliten/etablissemanget, så som du definierar det. Men man skulle i och för sig kunna fundera över om inte nya generationer och nya idéer så smått börjat byta ut det gamla.
…). Detta är även ett av mina argument mot SD, som tenderar att ha en väldigt svartvit syn på saker som inte riktigt stämmer med verkligheten.
Hursom så finns det människor som jag, som inte alls tar det för givet att alla folkslag ska ha en egen stat. Liksom jag är övertygad om att det finns många inom de etablerade partierna, framförallt inom högerblocket som inte tycker det är något självklart. Sanna ”internationalister” kanske man skulle kunna säga. Till exempel kan man ju fråga sig om inte folken i Jugoslavien hade haft det åtskilligt mycket bättre idag om det inte varit för att vissa nationalistiska galningar lyckats få genomslag för sina idéer (nationalism definierar jag här som ”ett etniskt folk, ett land”-nationalism). Självklart är jag även övertygad om att israeler, men framförallt palestinier skulle få det så mycket bättre om de kunde leva tillsammans. Att som judisk bosättare hävda rätten till ett visst land genom att hänvisa till gamla testamentet och tusentals år gamla historier är ju såklart bara löjligt, men även unga palestinier av idag vars farföräldrar inte ens levt i något som kallats Palestina men ändå är beredd att offra sitt liv för ett återuppstått Palestina som det såg ut förr är också så otroligt bakåtsträvande.
Världen är dock inte svartvit. Folks oförmåga att se att världen inte är svart eller vit stör mig mer än nåt annat. Det är därför jag kan argumentera frenetiskt mot en ingrodd MUF:are ena dagen och lika frenetiskt mot en vänsteridealist den andra dagen. Exempel: att jag kan anse att palestinier bör ha rätt till en egen stat idag, behöver inte på något vis gå emot mina åsikter och principer gällande nationalism rent generellt. Verkligheten är ju nämligen så att judar/israeler har en egen stat, och det är ju helt enkelt väldigt orättvist och märkligt att inte palestinierna då inte ska få ha en stat över huvudet taget utan behöva leva som statslösa i flyktingläger och små enklaver. I de fall där en folkgrupp, minoritet eller dylikt är diskriminerade och orättvist behandlade kan jag absolut tycka att det är befogat för dessa att bilda sin egen stat. Detta betyder som sagt inte att jag inte tycker det bästa skulle vara om tex palestinier och israeler kunde leva tillsammans som likvärdiga i en och samma stat. I verkligheten är alltså världen inte så enkel som svart eller vit. Liksom matematisk och numerisk modellering är just modeller, och kanske inte alltid går att applicera på verkliga, mer komplexa förhållanden för att ge de svar man tänkt att de ska ge (en liten vink till ett annat inlägg jag såg att du skrivit
En annat väldigt förenklat synsätt är ditt exempel med somalier, att om alla svenskar och somalier bytte land så skulle Somalia fungera utan problem. Det låter ju bra, och många som inte gillar eller kan tänka efter ordentligt skulle kanske nicka instämmande med ett sådant påstående. Men det är ju för det första ganska bisarrt, om det skulle genomföras hux, flux så skulle det uppstå en hel del problem på momangen vill jag lova. Men visst, vi skulle säkert kunna fixa det bättre där än de här. Men det är ganska irrelevant, ungefär som att påstå att himlen är blå. Vilket dom flesta skulle hålla med om. Vilket ju just är, som du också säger, vad Sverigedemokraterna mest ägnar sig åt. Det är både ganska irrelevant, samt felaktigt vid närmare granskning. Även att säga att himlen är blå är ju en väldigt grov förenkling av verkligheten (vad är en himmel tex?), och i de flesta fall helt felaktigt (min himmel även enligt din definition är just nu grå-röd tex).
Åter till invandring dock, så är det ju lite av en paradox, att om människor över hela världen kunde bli bättre på att leva med människor som såg ut och betedde sig annorlunda så skulle konflikter och flyktingströmmar minska radikalt. Om människor över hela världen rent generellt kunde acceptera det faktum att ingen kultur, eller nation, för den delen någonsin bestått, utan ständigt förändrats så skulle det kanske inte finnas någon konflikt i Somalia. Ty en överhängande majoritet av världens konflikter beror på just detta, folk som slåss över land, trots att det finns gott om land till alla. Man skulle kunna påstå att det rent av är paradoxalt att rösta på SD när de har en syn på mänskligheten och samhället som underbygger just det som gör att det kommit många flyktingar till Sverige.