Trädgårdsstadens lummiga grönska – Del 1 av 3
Trädkronorna skimrar i grönt i eftermiddagssolen och de välskötta trädgårdarnas blomrabbater visar upp sin prakt i regnbågens alla färger. En lika plötslig som välkommen frisk bris ifrån Mälaren ger en välbehövlig respit undan den stekande högsommarhettan. Jag tar en av mina många promenader igenom Trädgårdsstaden i södra Bromma. Ett villaområde som växte fram för ungefär hundra år sedan. Det var här Per-Albin Hansson bodde i sitt uppmärksammade radhus, det var modellen för det svenska folkhemmet, egna hem. En egen bostad till varje skötsam svensk arbetare. Det var ett tag sedan min promenad, nu är det vinter, men promenaden har aktualiserats i och med att det nu är 2010 och valår. Jag ska snart komma till varför denna promenad är så intressant.
Jodå, radhusen ifrån Per-Albin’s tid finns kvar i Trädgårdsstaden. Idag börjar budgivningen på ett sådant radhus på minst fem miljoner kronor. De har även sällskap av fler, lyxigare och dyrare fristående villor. Det här området som en gång i tiden var den socialdemokratiska bostadspolitikens flaggskepp, är idag en lummig oas för höginkomsttagare. Här är jag som flanör långt ifrån förortens gråa betong som normalt är min vardag. Här tävlar mångmiljonvillorna i lyx och överdåd. Det är både tre och fyra våningar på vissa villor, här finns garageuppfarter som stoltserar med både två och tre bilar av de dyrare sportigare märkena. Badstränderna är många men en och annan villa har trots detta egen swimming-pool, andra har egen brygga med båtplats. Har man inte sin villa precis vid vattnet kan man hoppas på båtplats på någon av områdets småbåtshamnar. Jag fortsätter förbi en tennisbana där ett par äldre herrar tränar sin backhand.
För det är precis just här, i folkhemsvaggan på Storskogsvägen, som Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, har valt att bosätta sig. Det var han som i höstas drog igång det massmediala uppropet emot Sverigedemokraterna. Sverigedemokratofobins främsta förkämpe och en av multikulturalismens språkrör. Han bor här, i Trädgårsstaden, på en parallellgata till Ålstensgatan där Per-Albin Hanssons radhus fortfarande står kvar. Det är svenskt och det är bostäder för de rika. Det är långt ifrån den sociala oron i storstadens förorter.
Och mönstret upprepar sig för andra journalister och skribenter på den ena ledarsidan efter den andra i Sveriges rikstidningar. Skribenten Sofia Nerbrand förespråkade i en ledare i Svenska Dagbladet nyligen fri invandring. Hon passade på att ge en känga åt Sverigedemokraterna som ett obildat missnöjesparti. Motmedlet enligt henne är att öppna gränserna och släppa in alla som vill invandra. Själv har hon valt att köpa bostadsrätt på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Precis vid Stureplan, i hjärtat av Östermalm. Det är långt ifrån de invandrare hon påstår vara så berikande.
Gunilla Herlitz är verkställande direktör och chefredaktör på tidningen Dagens Nyheter. Nyligen återinförde hon censur för blogginlägg och kommentarer med felaktiga politiska åsikter i tidningens Internet-upplaga. Notera att det inte rör sig om att ta bort kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, vilket tidningen är skyldig att göra enligt lag. Det räcker med att en läsare kritiserar tidningens politiska linje eller avstår ifrån att kritisera Sverigedemokraterna för att denne ska bli bortcensurerad i den debatt som ofta följer på många artiklar. Gunilla Herlitz har bosatt sig i ett lite finare villaområde i hjärtat av Lidingö. Många mil ifrån nordvästra eller södra Stockholms tiovåningars-ghetton.
Mona Sahlin, presentation om vem hon är är förmodligen överflödig. Det var hon som shoppade loss för 53 174 kronor av våra skattebetalares pengar under 90-talet i det som kom att kallas Toblerone-affären. Det var hon som fick avgå efter obetalda parkeringsböter, obetald TV-licens och efter att ha betalat en dagmamma svart. Det var hon som riksåklagaren inledde en förundersökning mot om ”trolöshet mot huvudman alternativt behörighetsmissbruk och bedrägeri”. Det är också hon som aspirerar på att få din röst i årets val och som vill bli Sveriges statsminister efter valet. Hon bor i Nacka, vid havet, i ett svenskt villaområde vid Skurusundet.
Deras gemensamma nämnare? De är alla individer som tillhör en politisk och kulturell elit som i den politiska debatten helhjärtat omfamnat det som komit att kallas mångkultur. Och jag kan inte låta bli att att fascineras. Jag är förundrad över hur denna ideologi, detta multikulturalistiska ideal som växer sig allt starkare, uttrycker sig. För det är på samma gång en ideologi som ingen av de inblandade egentligen själva riktigt tror på. I praktiken är det ingen av dem som lever som man lär. När det verkligen gäller skyr man de invandrartäta förorterna.
Varför bor inte Jan Helin i en villa i Norsborg, varför bor inte Gunilla Herlitz i ett av de många radhusen i Akalla och varför bor inte Sofia Nerbrand i en hyresrätt i Rinkeby istället för i bostadsrätten vid Stureplan? Om mångkultur och invandring nu är så förträfflig och fantastisk, varför gömmer de sig då, hela kultureliten, i de svenskaste av svenska områden? Varför gömmer sig Mona Sahlin i en kustnära bostad längst ut på en enslig väg vid Skurusundet, i trygghet, i ett etniskt svenskt villaområde bakom en vägg av SÄPO-personal? Varför bosätter hon sig inte själv i ett radhus i invandrartäta Tensta, bland människor vars kulturer hon så hängivet vurmar för?
bloggo – vecka 2
.
Denna artikel ingår i artikelserien ”Trädgårdsstaden”, en analytisk artikelserie i tre delar, exklusivt här på denna blogg. Detta var den första delen i artikelserien. Missa inte del två i artikelserien om Trädgårdsstaden nästa vecka. Då tar vi steget till väljarkåren och besöker några av de kommuner där man inte röstar på Sverigedemokraterna. Missa inte den!
Trädgårdsstadens lummiga grönska – Del 2 av 3
Trädgårdsstadens lummiga grönska – Del 3 av 3
Länkar:
Dagens Nyheter – Göteborgs Posten – Svenska Dagbladet – Sydsvenskan
Bostadspolitiken känns alltför avgränsad. Det handlar inte bara om det ska byggas hyresrätter eller bostadsrätter. Bostadsrätter medför fler problem än de som man normalt talar om. Boendemiljön måste förbättras, och inte minst för dem som bor i bostadsrätt (se: Bostadsmyndighet, valfråga 2010).
Tanken med ägarlägenheter var god men det är med besvikelse jag kan konstatera att ägarlägenheterna inte innebär någon förbättring utan snarare bara spär på problemen.
Idag brister regelverken på ett sätt som gör det fullt möjligt för varje styrelse i en bostadsrättsförening att dölja i princip vad de vill för medlemmarna. Det finns som regel ingen insyn och inget inflytande för den som bor i bostadsrätt, trots att man är både medlem och delägare i föreningen. Hur rimligt är detta?
Lagar måste förändras så att bostadsrättshavare får något att säga till om i stället för den oligarki som råder i föreningarna!
jävla hyckel-mona. märkesväskor och fin villa. det ska det minsann vara. fan för att vi andra tvingas bo där det är otryggt.
Vet du. Jag har faktiskt aldrig reflekterat över det där du skriver. Jag hade ingen aning om att det var så. Det ligger en del i det. Det stör mig ju mer jag tänker på det.
Skitsnack! Det finns 1 badstrand i den delen av Bromma som du talar, det Ängbybadet. Att det bara är rika som Trädgårdsstaden är skitsnack..Visst det är något av Stockholms dyrare bostäder. Men alla bostäder är dyra i Stockholm..
SD är inget politiskt alternativ att lösa de problem som finns med integrationen. SD är bara pöbel som vill hetsa massorna.
Om 20 år kommer de bo invandrare där också, då det har gjort karriär och tjänat pengar.
För det första, för de billigaste radhusen i Trädgårdsstaden BÖRJAR budgivningen på fem miljoner. Om du tycker det är småpengar, så är det bara att gratulera. För det andra, det finns fler badstränder, både namngivna som Solviksbadet och Ålstensbadet, såväl som badklippor och bryggor. Jag tror du missat lite av poängen med artikeln, den går inte ut på att avgöra var det är dyrast att bo, utan beskriver bara var politiker, publicister och övriga i kultureliten valt att bosätta sig. Det är ett intressant iakttagande i debatten.
Intressant skrivet och jag har tänkt precis samma sak själv i många år. Vänsterns och den okritiska humanismens förespråkare hittas inte sällan i högborgerlighetens trygga och låsta kvarter sippandes årgångsvin och storsint hyllande alla främmande kulturer samtidigt som man småföraktar den egna. Det är lite ofint att kalla sig svensk. Världsmedborgare, det låter det. Intellektuella diskussioner om hur fantastiskt det kan vara att åka ut till Rinkeby och handla på marknaden och i butikerna, innan man tar den smygparkerade BMWn tillbaka till city eller någon helvit förort och korkar upp ännu en årgångsvinare och upprymt berättar för sambon hur fantastiska invandrarna är.
Det ligger en hel del i det där, ganska tänkvärt om man tänker efter. Borde inte politiker och andra själva bosätta sig i invandrartäta områden? Inte kosntigt att folk röstar på Sverigedemokraterna. Våra politiker lever ju inte som de lär…
man kan väl tycka om invandrare även om man inte bor precis där det råkar bo jättemånga? han kanske fick ett fint hus där, det är han väl värd? du låter mer bara avundsjuk, det ser man när du skriver. du är säkert nån fet å ful nazist och skåning! haha, avslöjad!
Väldigt läsvärt, tack för en mycket bra artikel!