Fridolin och mediaflåset

Dagens mest censurerade artikel måste vara Svenska Dagbladets artikel om Gustav Fridolins våning på Kungsholmen. Han har blivit förmögen, tjänat pengar som toppolitiker, författare och journalist.

Magen vänder sig på mig när jag läser den här rosaskimrande hyllningen till Fridolin, en person som stått sida vid sida med de inblandade gärningsmännen i Salemmordet och häcklat södrjande. Kommentarer som är för kritiska mot Fridolin rensas snabbt undan, kritik riktad åt andra hållet lämnas kvar.

Tankarna leder till Winston Smith, det är en karaktär i George Orwell’s roman 1984 (Nineteen Eighty-Four). Hans jobb är just det som debattmoderatorerna på Svenska Dagbladet gör. Han jobbar med censur på Sanningsministeriet. Han förändrar verkligheten, han ser till att folk aldrig får veta sanningen om landets tillstånd.

Jag sympatiserar inte med nazister. Verkligen inte. Det är en diffus och mörk ideologi som jag aldrig riktigt fått grepp om, precis lika osmaklig som kommunism. Men det är inte de onda människornas mörka sidor som skrämmer, det förväntar jag mig av dem, utan det faktum att de som ska vara goda och stå upp för sanning och öppenhet, inte gör det.

På något sätt råder allmän medlöparanda i Sverige, vi springer som en flock, blint och obetänksamt åt samma håll. Precis som Aftonbladet hyllade det tyska tredje rikets erövringar under andra världskriget, hyllar media idag samma krafter som vill stoppa en öppen och demokratisk debatt. Det är givetvis inte värdigt en demokrati. Sakta men säkert sänker sig en unken slöja av självcensur, av åsiktskontroll och likriktning. Kritik tystas i det digitala rummet.

SvD

About the Author