Det fanns en gång en planet, med böljande hav, höga berg, vidsträckta slätter, vind, regn och sol, inte alls olik den jord vi själva lever på. Planeten hade två kontinenter. Den nordliga, Ishtar Terra, var den största kontinenten, i söder fanns en något mindre, Aphrodite Terra. Vad pratar jag om, undrar förmodligen många. Är det här inledningen till en ny science fiction-bok? Nej, det här är en sann berättelse, en berättelse om vårt solsystems värsta klimatkatastrof. Den ägde rum för flera miljoner år sedan, men är högaktuell för forskare idag.
Problemet med den planet jag just beskrivit var att liv, detta magiska fenomen, aldrig fick något fotfäste. Det fanns inga kolbindande gröna alger i världshaven, det fanns inga tjocka gröna, lummiga regnskogar. Antingen uppstod aldrig liv på bottnen av haven, trots omfattande vulkanisk aktivitet, eller så dog det med tiden ut. Istället spydde planetens många vulkaner under flera miljoner år ut allt mer kol, som låg bundet i underjorden. Sakta men säkert sjönk nivåerna av syre i atmosfären medan halten koldioxid ökade, temperaturen steg år efter år. När temperaturen steg började världshaven att förångas, och den ökade halten vattenånga accelererade snabbt en växthuseffekt som skenade bortom all räddning. Haven började bokstavligt tala att koka i hettan.
Dödsstöten satte sedan solen och solvinden in, regelbundna utbrott ifrån solen blåste helt enkelt bort vattenångan. Gravitationen orkade inte hålla kvar den vattenmättade atmosfären som försvann ut i världsrymden. Vattnet, förutsättningen för att liv skulle kunna existera, försvann för alltid. Kvar lämnades ett sönderbränt och kargt landskap. En planet med en medeltemperatur på ofattbara 460 grader vid ytan och en atmosfär som till över 96% består av koldioxid, resten är kväve, svavelföreningar, ädelgaser och små mängder vatten, spåren av de världshav som en gång böljade fram på ytan. En ogästvänlig plats för alla former av liv, med regelbundna
Planeten jag beskriver heter Venus och är en planet som man nu satsar allt mer resurser på att försöka förstå. Det är en planet där växthuseffekten gått överstyr. Forskare hoppas dra lärdom ifrån just Venus, för att kunna beräkna vad som kommer att hända på jorden. Det är krassa konstateranden, alla vet vid det här laget att ingen någonsin kommer att göra något reellt för att ändra den kurs mänskligheten slagit in på.
På jorden balanserar livets processer på en knivsegg, där kolbindande växter och djur ständigt motbalanserar och fossiliserar det kol som kastats ut i atmosfären vid vulkanutbrott orsakade av att kontinentalplattorna stötts och nötts mot varandra. Kolet binds av nya växter och bäddas ned i jordlager som mineraliseras, i ett kretslopp som pågått i hundratals miljoner år. Atmosfären som sådan, och dess sammansättning av gaser värmer jorden till en för växtligheten gynnsam temperatur, och livet självt ser till att ständigt justera temperaturen till den ideala. Stiger temperaturen ökar mängden växter, och mängden kol som binds ökar och tvärtom. I år, 2009, var det 185 år sedan denna ”växthuseffekt”, denna sköra balans upptäcktes av vetenskapsmannen Joseph Fourier. Den är inget nytt påfund, den är ingen konspiration, den är äldre än Darwins teorier om arternas uppkomst och principen om evolution.
Sedan industrialismens första dagar har människan ändrat på balansen, utan att riktigt veta vilka effekter det får. Den balans och de cykler som normalt tar årmiljoner att hålla i schack riskerar att nu tippa över på bara några hundra år. Vad det får för konsekvenser vet ingen och ingen är riktigt beredd att vilja bry sig. Om jorden går under om hundra, femhundra eller om ett tusen år, vad spelar det för roll för oss som lever idag? Den dag antalet svältoffer pga öknar som breder ut sig räknas i miljarder lever vare sig Barack Obama, Sarkozy eller ens Fredrik Reinfeldt längre. De kommer för länge sedan att vara ointressanta, okunniga idioter ifrån ett förflutet, oupplyst och mörkt århundrade.
Relaterat:
AB1 AB2 AB3 AB4
DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7
SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5
