Strategin var klar. En miljon kronor skulle Sverigedemokraterna få i statligt partistöd baserat på valresultatet 2006. Detta tillsammans med medlemsavgifter, lån och donationer på ytterligare 18 miljoner kronor skulle satsas på partiets största valkampanj någonsin och målet var en plats i Riksdagen 2010. 19 miljoner kronor, egentligen ett gigantiskt riskprojekt. Antingen skulle man lyckas och det partistöd man skulle få i egenskap av riksdagsparti skulle göra att man kunde betala av sina lån, eller så skulle man sitta i en ekonomisk kris utan riksdagsplats efter valet. Vinna eller försvinna och Jimmie Åkesson var rätt man för jobbet. Framförallt TV-reklam och brevutskick, men även tidningsannonser skulle användas och det hade kunnat stanna där. Men, plötsligt vänder Aftonbladet upp och ned på allting och påverkar Sverigedemokraternas möjligheter i debatten.
Istället för att tyst ta emot Sverigedemokraternas reklam, låta den försvinna bland annonser om bantningspiller och klädreor och på samma gång långsamt tömma partiets kassa gick man i september till motangrepp. I en stor uppslagen debattartikel proklamerar Aftonbladet högljutt att man ensidigt tänker bojkotta Sverigedemokraterna. Övrig media tvingades hänga på och försvara sitt agerande, snabbt utbröt en strid om vilken media som varit mest politiskt korrekta. Stoltheten visste inga gränser och ingen ville erkänna att man gjort fel. Sverigedemokraterna fick mer uppmärksamhet och reklam än deras futtiga 19 miljoner någonsin kunnat köpa dem. Överallt debatterades plötsligt deras parti, deras politik och deras ideologi. Man försökte kontrollera så att bara ”rätt” åsikter fördes fram. Alla som var positiva eller neutrala sorterades bort, bara negativa röster fick höjas. Och Sverige kastades otäckt nog tillbaka till 40-talets fascism då censur och Aftonbladets texter om Tysklands storhet var vardag.
Och så fortsätter det. Vecka ut och vecka in, på ledarsidor och bloggar debatterades det flitigt. Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, får plötsligt göra intervju på intervju i tidningar, i TV, i radio. I lugn och ro och alldeles gratis får han plötsligt möjlighet att framföra sitt och partiets åsikter för miljoner människor, en skarp kontrast mot att stå utomhus i höstmörkret och torgtala inför ett hundratal äggkastande, maskerade vänsteraktivister. När de värsta svallvågorna lagt sig får Aftonbladet ett nytt ryck, denna gång får Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare sin drömchans. I Sveriges största tidning får han alltså möjlighet att skriva en debattartikel och lägga ut en del av sitt partis åsikter. Artikeln ackompanjeras av massiv kritik från alla håll. Istället för reklamplats som man varit beredda att betala för, får man istället en hel sida att fylla med vad man vill, alldeles gratis.
Fler TV-intervjuer, morgonen den 20:e oktober, dagen efter den stora dagen med debattartikeln i Aftonbladet är det en märkbart trött Jimmie Åkesson som intervjuas och debatterar med en betydligt mer utvilad Maud Olofsson. Men han är som vanligt förberedd, slipad och märkligt oantastlig. Hittills har media inte lyckats få fram något hållbart att klistra på Åkesson, han tar poäng efter poäng i debatten. Plötsligt är det Maud Olofsson som ser sig trängd i ett hörn när hon tvingas svara på frågor om centerpartistiska förslag om införandet av Sharialagar. Hon avstår ifrån att svara. Jimmie återkommer till detta, gång på gång och Maud Olofsson är svarslös.
För Jimmie Åkesson kan man tycka vad man vill om, hans åsikter också. Det är en man som ger sig in i den politiska fighten och som riskerar livet dagligen. Flera partikamrater har misshandlats, han har utsatts för äggkastning och politiska motståndare har uttalat dödshot mot honom. Och på något sätt är det förmodligen det som tilltalar människor, medias hetska debatt har gjort honom till en levande martyr för impopulära åsikter. Han förlöjligas dagligen och det har blivit som en symbolisk kamp för media-personligheter som Jan Helin, Thorbjörn Larsson och Anders Linder att knäcka personen Jimmie Åkesson till varje pris. Han är ett de facto hot mot det politiska etablissemanget och han hotar att rubba maktbalansen.
Kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen 2010 har ett flertal mediebolag och arbetsgivare år av censur, åsiktskontroll och illegalt förtryck att göra upp med. De största tidningarna i Sverige har aktivt censurerat obekväma, bloggar och åsikter. Den här bloggen har också censurerats, av bl a Dagens Nyheter. Det vill man inte att det kommer fram i ljuset. Huvuden kommer att rulla, folk riskerar fängelsestraff. Det är därför Jimmie Åkesson hatas, han har, sina politiska åsikter till trots, blivit en obehaglig strålkastare in i en mörk och ljusskygg mediavärld. Det har ingenting med invandring att göra.
